Alla inlägg den 9 januari 2013

Av Karin - 9 januari 2013 12:06

Jag trodde aldrig att jag skulle vara sjukanmäld från jobbet på grund av tårar som aldrig vill sluta rinna men idag är just en sådan dag.


Jag är en kvinna yngre än 30 år som bor i en mellanstor stad i Sverige som genom denna blogg vill ventilera, skriva av mig, andas fritt i all hemlighet och kanske möta andra i liknande situationer.


Här är vår historia - vår längtan efter att bli 3. Jag har alltid brytt mig mycket om att prestera, om att nå mål och genomföra sådant som ter sig omöjligt - jag har helt enkelt varit väldigt karriärsinriktad och alltid utmanat mig själv och trott att allt är möjligt så länge man verkligen vill. Jag träffade min sambo för ungefär 4 år sedan och han var av en helt annan sort, främmande för mig. I hans värld fanns inget större än att hitta den sanna kärleken och tillsammans skaffa barn och leva familjeliv. Jag måste medge att jag tyckte att det var lite fjantigt från början, "ja men det där med barn får man ju liksom på köpet i en relation, men vad vill han uppnå?", tänkte jag. Han var en skön kontrast till mig, så lugn, trygg, säker och nöjd. Snart hade han nästlat in sin tandborste hos mig, lagt kvar ett ombyte kläder i min lägenhet och en dag kom han plötsligt till min lägenhet oanonserad, vår relation växte sig starkare för varje dag som gick och någonstans blev vi ett riktigt vi. Det var den där dagen när han frågade mig "säger du fortfarande att vi dejtar?". Från dag ett fanns inget större för honom än att få barn med den man älskar och idag är jag beredd att hålla med.


Vi började försöka att skaffa barn i september 2011 och i ärlighetens namn hade vi inte alls koll på hur det faktiskt går till, den där korta perioden varje månad som ska prickas - vi var lyckligt ovetandes. Vi pratade mycket om vilken tid på året man vill få barn, funderade på om det är jobbigt att vara gravid på sommaren, på julen, när man reser och att det vore fantastiskt att fortsätta vara hemma efter en semester - precis som att det gick att kontrollera och boka in en bra tid för sin graviditet. De första 4-5 månaderna gick, vi tog pauser då och då på grund av nytt jobb, på grund av resa som planerats långt fram i tiden, allt i tron om att gravid blir man så fort man försöker. Tiden gick och frustrationen växte, vi började med ägglossningsstickor och kalendrar och kunde inte förstå vad som var fel. Varje månad var hoppet uppe igen och jag kände efter - de där 2 veckorna av väntan och "efterkännande" var så otroligt långa och liksom segade sig fram.


Jag jobbade skift under denna första period och jag mådde verkligen dåligt av det, det passade inte mig och jag var sjuk ofta, stressad och trött. Vi spekulerade i att jobbet kanske var anledningen till att det inte funkade för oss. En morgon när jag kom hem efter att ha jobbat 13 timmars nattpass testade jag positivt, jag kände mig försiktigt positiv och ville genomföra testet 2 morgnar på rad innan vi ringde och skrev in oss. Den andra morgonen var det också positivt och den tredje likaså, men då upptäckte jag något som vände upp och ner på min värld. Jag hade tagit fel test, det var ägglossningsstickorna som visade positivt. I vild förtvivlan ringde jag barnmorskan som förstod känslostormen inom mig och jag fick komma dit samma dag. De tog prover som visade negativt och det kändes som att jag hade blivit lurad. Här någonstans kröp sig en otäck känsla närmare - vi kanske inte kunde bli gravida?


Jag började läsa bloggar och söka information. Ett år var tvunget att passera innan man fick påbörja utredning lärde jag mig. Precis innan ett år hade passerat från det att jag tog ut min spiral anmälde vi oss och skrevs in på fertilitetsenheten, vi utelämnade detaljer om att vi faktiskt hade tagit pauser under året och var lättade över att vi fick påbörja utredning. Lättade och skräckslagna. Vi fyllde i alla frågor i formuläret och genomgick resterande utredning innan vi satt där den där morgonen i väntan på beskedet. Den morgonen stod jag framför spegeln och tänkte att någonannanstans, framför en spegel står en läkare och bär våra liv i sina händer. Hen kanske säger till sin partner att hen ska lämna ett tungt besked till ett ungt par i dag och det där unga paret är vi, tänkte jag. Som en film spelades detta upp för mitt inre, "samtidigt i en annan del av staden...". Vi hade bestämt oss för att fly om så var fallet, sälja vår bostad, säga upp våra jobb och åka till någon annan del av världen och börja något nytt. Nåågot med en annan mening. Men det blev inte som vi befarat, alla prover visade sig vara bra och det fanns därmed inget som kunde påvisas vara anledningen till vår ofrivilliga barnlöshet. Vi fick erbjudande om att spola mina äggledare och tackade senare ja till detta.


Den veckan som jag skulle spola mina äggledare kröp fram. Jag var otroligt nervös för smärtan, obehaget och såklart resultatet. Jag hade vid det här laget börjat tro att något verkligen var fel och kände att vi nu skulle hitta anledningen till alla negativa graviditetstest, mina äggledare. Jag började vid ett tillfälle hoppas, för om det skulle vara så - då fanns det hjälp att få. Undersökningen gjordes och båda äggledarna var öppna. Skönt. Men. Tillbaka på ruta ett. Inga fel - ingen förklaring - ingen hjälp. Bara vi och vår längtan, så stark att kraften skulle välta träd om den släpptes fri.


Idag är vi ett halvår från att få hjälp med provrörsbefruktning, det får man nämligen efter 2 års försök. Idag har jag för första gången varit hos kuratorn på fertilitetsenheten och jag kan bara konstatera att jag borde ha gått tidigare. Mina tårar slutade aldrig rinna och sorgen känns oändlig. Ovissheten är värst, att hitta på alternativa sanningar till familj och vänner och käckt svara på frågor om "det inte är dags för barn snart?" är tärande. Att se alla gravidmagar på stan och höra alla historier om barn som blivit till vid första försöket eller inte ens var planerade skär i mitt hjärta. Vi är ett fint par, vi har allt ordnat och vi längtar.


Snälla kom till oss.

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24 25 26
27
28
29
30 31
<<<
Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se