Jag trodde aldrig att jag skulle vara sjukanmäld från jobbet på grund av tårar som aldrig vill sluta rinna men idag är just en sådan dag.

Jag är en kvinna yngre än 30 år som bor i en mellanstor stad i Sverige som genom denna blogg vill ventilera, skriva av mig, andas fritt i all hemlighet och kanske möta andra i liknande situationer.

Här är vår historia - vår längtan efter att bli 3. Jag har alltid brytt mig mycket om att prestera, om att nå mål och genomföra sådant som ter sig omöjligt - jag har helt enkelt varit väldigt karriärsinriktad och alltid utmanat mig själv och trott att allt är möjligt så länge man verkligen vill. Jag träffade min sambo för ungefär 4 år sedan och han var av en helt annan sort, främmande för mig. I hans värld fanns inget större än att hitta den sanna kärleken och tillsammans skaffa barn och leva familjeliv. Jag måste medge att jag tyckte att det var lite fjantigt från början, "ja men det där med barn får man ju liksom på köpet i en relation, men vad vill han uppnå?", tänkte jag. Han var en skön kontrast till mig, så lugn, trygg, säker och nöjd. Snart hade han nästlat in sin tandborste hos mig, lagt kvar ett ombyte kläder i min lägenhet och en dag kom han plötsligt till min lägenhet oanonserad, vår relation växte sig starkare för varje dag som gick och någonstans blev vi ett riktigt vi. Det var den där dagen när han frågade mig "säger du fortfarande att vi dejtar?". Från dag ett fanns inget större för honom än att få barn med den man älskar och idag är jag beredd att hålla med.

Vi började försöka att skaffa barn i september 2011 och i ärlighetens namn hade vi inte alls koll på hur det faktiskt går till, den där korta perioden varje månad som ska prickas - vi var lyckligt ovetandes. Vi pratade mycket om vilken tid på året man vill få barn, funderade på om det är jobbigt att vara gravid på sommaren, på julen, när man reser och att det vore fantastiskt att fortsätta vara hemma efter en semester - precis som att det gick att kontrollera och boka in en bra tid för sin graviditet. De första 4-5 månaderna gick, vi tog pauser då och då på grund av nytt jobb, på grund av resa som planerats långt fram i tiden, allt i tron om att gravid blir man så fort man försöker. Tiden gick och frustrationen växte, vi började med ägglossningsstickor och kalendrar och kunde inte förstå vad som var fel. Varje månad var hoppet uppe igen och jag kände efter - de där 2 veckorna av väntan och "efterkännande" var så otroligt långa och liksom segade sig fram.

Jag jobbade skift under denna första period och jag mådde verkligen dåligt av det, det passade inte mig och jag var sjuk ofta, stressad och trött. Vi spekulerade i att jobbet kanske var anledningen till att det inte funkade för oss. En morgon när jag kom hem efter att ha jobbat 13 timmars nattpass testade jag positivt, jag kände mig försiktigt positiv och ville genomföra testet 2 morgnar på rad innan vi ringde och skrev in oss. Den andra morgonen var det också positivt och den tredje likaså, men då upptäckte jag något som vände upp och ner på min värld. Jag hade tagit fel test, det var ägglossningsstickorna som visade positivt. I vild förtvivlan ringde jag barnmorskan som förstod känslostormen inom mig och jag fick komma dit samma dag. De tog prover som visade negativt och det kändes som att jag hade blivit lurad. Här någonstans kröp sig en otäck känsla närmare - vi kanske inte kunde bli gravida?

Jag började läsa bloggar och söka information. Ett år var tvunget att passera innan man fick påbörja utredning lärde jag mig. Precis innan ett år hade passerat från det att jag tog ut min spiral anmälde vi oss och skrevs in på fertilitetsenheten, vi utelämnade detaljer om att vi faktiskt hade tagit pauser under året och var lättade över att vi fick påbörja utredning. Lättade och skräckslagna. Vi fyllde i alla frågor i formuläret och genomgick resterande utredning innan vi satt där den där morgonen i väntan på beskedet. Den morgonen stod jag framför spegeln och tänkte att någonannanstans, framför en spegel står en läkare och bär våra liv i sina händer. Hen kanske säger till sin partner att hen ska lämna ett tungt besked till ett ungt par i dag och det där unga paret är vi, tänkte jag. Som en film spelades detta upp för mitt inre, "samtidigt i en annan del av staden...". Vi hade bestämt oss för att fly om så var fallet, sälja vår bostad, säga upp våra jobb och åka till någon annan del av världen och börja något nytt. Nåågot med en annan mening. Men det blev inte som vi befarat, alla prover visade sig vara bra och det fanns därmed inget som kunde påvisas vara anledningen till vår ofrivilliga barnlöshet. Vi fick erbjudande om att spola mina äggledare och tackade senare ja till detta.

Den veckan som jag skulle spola mina äggledare kröp fram. Jag var otroligt nervös för smärtan, obehaget och såklart resultatet. Jag hade vid det här laget börjat tro att något verkligen var fel och kände att vi nu skulle hitta anledningen till alla negativa graviditetstest, mina äggledare. Jag började vid ett tillfälle hoppas, för om det skulle vara så - då fanns det hjälp att få. Undersökningen gjordes och båda äggledarna var öppna. Skönt. Men. Tillbaka på ruta ett. Inga fel - ingen förklaring - ingen hjälp. Bara vi och vår längtan, så stark att kraften skulle välta träd om den släpptes fri.

Idag är vi ett halvår från att få hjälp med provrörsbefruktning, det får man nämligen efter 2 års försök. Idag har jag för första gången varit hos kuratorn på fertilitetsenheten och jag kan bara konstatera att jag borde ha gått tidigare. Mina tårar slutade aldrig rinna och sorgen känns oändlig. Ovissheten är värst, att hitta på alternativa sanningar till familj och vänner och käckt svara på frågor om "det inte är dags för barn snart?" är tärande. Att se alla gravidmagar på stan och höra alla historier om barn som blivit till vid första försöket eller inte ens var planerade skär i mitt hjärta. Vi är ett fint par, vi har allt ordnat och vi längtar.

Snälla kom till oss.

 

M

14 januari 2013 11:02

Hej, vart bor ni eftersom ni måste vänta 2 år innan ni får påbörja behandlingen? Vad jag vet i Stockholm så behöver man bara vänta 1 år.
Förstår precis hur frustrarde du är av att behöva vänta, det kan göra en helt galen.
Man får tillåta sig själv att må dåligt ibland för att orka gå vidare.
Kul att du hittat till min blogg också=)
Kram

http://www.varvagtilldig.blogg.se

Karin

14 januari 2013 13:59

Hej,

Tack för din kommentar M! Man måste ha försökt i 1 år innan utredning startas och om inga fel hittas under utredningen så får man försöka under ett år till innan man blir erbjuden provrörs genom Landstinget. Så sammanlagt så har man försökt i 2 år innan man erbjuds provrörs här. Vad konstigt att det går snabbare i Sthlm, vår läkare passade på att slänga lite skit på den långa väntetiden i Sthlm nämligen ;)
Kram

 

M

14 januari 2013 22:33

Hej, konstigt att de kan skilja så från olika landsting.
Det är långa köer i Stockholm men eftersom man kan utnyttja vårdgarantin vid IVF så har man rätt att få hjälp snabbare. Man får vara beredd att gå till en klinik utanför sin egen kommun/landsting men vi är bara glada att vi fick gå i Uppsala istället:)
Ni har inte funderat på att betala för ett försök under tiden ni väntar?
Kram

http://www.varvagtilldig.blogg.se

Karin

15 januari 2013 06:50

Hej,

Jaha vad smidigt! Tanken slog mig faktiskt igår om att betala men just nu känns det inte helt rätt.. Det kostade rätt mycket som jag förstod det, vi har ett bröllop på antågande och en dröm om att det ska funka på naturlig väg. Eftersom att vi får 3 IVF efter sommaren (en evighet) så känns det lite dumt att bekosta men om vi verkligen inte står ut en dag så finns ju de alternativet. Har du någon erfarenhet av privat? Kostnad?

Jag har tappat bort din bloggadress, vill du ge mig den tack :)?

Kram

 

M

16 januari 2013 10:25

På Linnekliniken där jag går kostar en behandling 27000 kr eller ett paket om 3 behandlingar för 56000 kr. Men får ni skicka in papprerna efter sommaren eller får ni börja er behandling efter sommaren? Om det är kö när ni skickat in papprerna så ring vårdgarantin.
Min mailadress är varvagtilldig@gmail.com
Kram

http://www.varvagtilldig.blogg.se

Karin

16 januari 2013 17:41

Okej tack för tipset - har aldrig hört om vårdgarantin tidigare! Vi blir inskrivna och hamnar i kö efter sommaren, dock är inte kön så lång här (det var här läkaren slängde skit på Sthlm) och man kommer igång inom någon, max 3 månader. Men ivf känns fjärran.. Just nu försöker vi hitta ett sätt att förhålla oss till nuet och hoppas på att vi slipper IVF. Jag var inne på din blogg och uppdaterade mig, jag har kollat på så många bloggar att jag först inte kopplade ihop vilken du skriver. Vilken resa alltså och vad många "historier" det finns när man väl börjar läsa runt..
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...