Igår nådde jag botten. Jag vet inte vad som var värst - alla gånger jag kunde somna om, eller det faktum att jag inte brydde mig. Jag var trött, mer än trött, slut, tung och orkeslös, fick panik av att tänka på jobbet, på allt som jag måste klara av. På att orka, vara stark och glad, på att "låtsas" och stå pall, på allt ansvar som tynger mina axlar och på att leda mitt jobb framåt. Kände oro för mig själv, ska jag nå botten och aldrig ta mig upp? Ska jag tappa all kontroll?

Med tårar rinnandes sa jag att "det värsta är att jag inte kan ge dig det du önskar allra mest". Och jag tänkte att jag förstår om du lämnar mig nu..

Han stannade, han ställde in sin efterlängtade träff med kompisar och höll min hand hela kvällen. Han gav sin axel för mig att gråta mot. Och innan kvällen var slut hade han fått mig att le.

Jag visste inte vad kärlek var förens jag träffade dig.

 

Maria

13 januari 2013 22:08

Jag vill vara en extra axel.

Karin

14 januari 2013 14:01

Tack Maria!

 

Mot ett liv

19 januari 2013 12:36

Får tårar i ögonen av detta inlägget, det är som att titta rakt in i en spegel. Hur kan två för varandra helt okända människor dela exakt! samma känslor .
Om vi skulle gå via Landstinget måste vi också försökt i två år och vi orkar inte vänta..
Kram
K

http://motettliv.blogg.se

Karin

19 januari 2013 16:36

Man delar nog en hel del känslor när man går igenom denna tuffa process. Jag är inte heller säker på att jag orkar att vänta så länge.. Vi har ett stundande bröllop och det är himla mycket pengar för något vi får gratis om vi väntar. Någonstans finns en gnutta hopp om att det ska gå på naturlig väg också.. Svåra beslut!

Kram K

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...