Jag har börjat förstå att vi är många. Många som delar liknande resor, de längsta och tuffaste av alla resor. Resor av stark längtan, hopplöshet, förväntan, avundssjuka och förtvivlan. Resan som helt tycks överta allt annat som tidigare existerade och begrava mig som person. Plötsligt delas året in i månader och månader i veckor. Veckan när det är möjligt, veckan när man undrar, veckan när man känner efter och veckan med besvikelse. Och så rullar det på, månad efter månad och vi är många som lever så. Vi är många som är trötta på att ljuga, som är trötta på tårar, som är trötta på att försöka, på att med ett leende nekande svara på frågor om "det är dags för barn snart", som brister på morgonen när plusset återigen lyser med sin frånvaro (och det inte spelar någon roll hur länge man tittar på provet, inte heller hur nära man tittar eller om man vinklar provet åt olika håll i ljuset). Vi är många som delar våra innersta känslor i det tysta, utan att veta om vi verkligen är främlingar för varandra eller kanske rent av är grannar eller arbetskollegor. Jag har funnit många i liknande situationer bara genom några få inlägg. Det är både en tröst och ytterligare en sorg. Vi är många som längtar.

Jag skulle bara vilja få veta att vi kan bli gravida. Jag kan inte förstå hur det kan gå över 1 år utan att det har tagit, inte ens lite, eller ett kort tag? Jag önskar såklart inte ett missfall, det kan vara den största sorgen som kan hända en människa - att förlora sitt barn. Det jag önskar är ett bevis på att vi kan. En garanti. Jag hatar ovisshet. Alla prover är ju bra och såvitt jag lärde mig i tonåren behövde man bara se åt en killes håll för att riskera graviditet och de där p-pillrena, dem var så känsliga att man behövde ta dem samma tid varje dag. Jag känner mig lurad. Vi väntade tills att vi (jag) var så redo att jag nästan sprack och vi tog pauser vissa månader på grund av nytt jobb, varför? Jag inser nu att ingen tid hade varit olämplig.

Idag har jag googlat på "privat IVF?". Jag vet inte om jag orkar vänta. På Landstinget får vi ställa oss i kö efter sommaren - 8 månader kvar och efter det tar det några månader, säg 3-4. Vi pratar alltså om ett år. Ett år. Och jag dör lite för varje dag som passerar. Varje dag utan graviditet. Jag vet att ni är många som får hjälp via IVF och det är inget förutom fantastiskt. Jag måste ändå få yppa en tanke av känslig karaktär. IVF känns lite som ett misslyckande för mig. Tanken om att vi inte, utan någon annans hjälp, kan få en bebis känns absurd. Hur jävla svårt kan det vara? Folk har lyckats i alla tider. Det är såklart också en ekonomisk aspekt i detta. Ett försök på privat klinik kostar runt 26.000kr Det är Du såklart värd, det och mer därtill. Om vi bara visste att det var så Du planerar att komma till oss. Är det så vi behöver göra? Eller om vi försöker ännu en månad, kommer Du då? Jag klarar inte ett år, tänker Du vänta så länge? När jag tänker på IVF så finns där också en annan känsla, en pirrig känsla om att det kanske är rätt och att det skulle rädda mitt tärande psyke att få göra något konkret. Men vilken stress och oro, 26.000kr och ännu ett minus. 

En resa som denna splittrar många par. Vi blir bara starkare och mer sammansvetsade. Det finns ingen som någonsin har sett så mycket av mig som du. Vi har kommit varandra så otroligt nära den senaste tiden. En resa vi kommer att bära med oss och som kommer att hjälpa oss genom livet.

Mirakel händer ibland inte av sig själva, man måste hjälpa de lite på vägen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...