Jag balanserar på en skör lina och jag vet inte när den brister. Eller hur kraftigt den brister. Den har tänjts ut på sistone och jag tror att bara ett fåtal trådar av de sammanflätade trådarna som nu återstår. Jag vet inte heller vad som händer när de brister. Kanske är det läge att stanna upp och försöka rädda de sista trådsnuttarna från att bryta sig loss och brisera?

Jag och sambo pratade mycket och jag kände en övertygelse om att fråga kring privat IVF. I mitt huvud var det vår väg, det hade i tysthet fått mogna hos mig. Jag ville inte vänta. Pengarna var såklart det största bekymret men vi skulle ordna det. Jag tog första steget och ringde och frågade och jag fick till min stora sorg reda på att man inte får använda den privata delen av sjukhuset som ett sätt att gå före i kön. Vi har bedömts ha "en god chans" att på egen hand bli gravida och vi får därför inte köpa IVF på sjukhusets privata sida. Jag bröt ihop. Vi har inga alternativ. Vi sitter fast. Fast i väntan. Och längtan. Oro. Ovisshet. Hopplöshet.

Sjuksköterskan hörde såklart mina tårar, frågade om kuratorskontakt och sa att hon skulle meddela läkaren om att vi inte vill vänta till efter sommaren med Landstingets bekostade IVF. Hon lovade inget, mer än att hon skulle ringa åter.

Jag har ett väldigt påfrestande jobb. Ett som dessutom är väldigt kaotiskt. Nystartat och med personalproblem. Allt har hamnat i mitt knä, självvalt eller inte, det är mina axlar som tyngs. Och jag orkar inte bära mer. Axlarna är redan tunga nog.

Jag har haft huvudvärk varje dag alldeles för länge, jag mår illa, är yr, det svartnar för mina ögon, jag är trött, matt och känner mig konstant sjuk. Jag vet att det är signaler. Signaler på att kroppen behöver vila, återhämta sig. Jag behöver andas. Reaktionen kom nu, i höstas hann jag verkligen inte men nu fanns lite utrymme att tränga sig fram. Mina tårar faller för fertilitetsutredning, provsvar, möjliga fel, det tredje året och situationen vi befinner oss i. Tårar faller också för stress kopplat till jobbet. Jag kan vända in- och ut på mig själv men aldrig lyckas. Jag har ingen kontroll och jag kan inte påverka något.

Jag tror att jag måste skynda mig, snart har trådarna brustit och det är nog svårare att fläta samman då. Men hur vet man att det är tillräckligt nära och ändå inte försent?