Jag balanserar på en skör lina och jag vet inte när den brister. Eller hur kraftigt den brister. Den har tänjts ut på sistone och jag tror att bara ett fåtal trådar av de sammanflätade trådarna som nu återstår. Jag vet inte heller vad som händer när de brister. Kanske är det läge att stanna upp och försöka rädda de sista trådsnuttarna från att bryta sig loss och brisera?

Jag och sambo pratade mycket och jag kände en övertygelse om att fråga kring privat IVF. I mitt huvud var det vår väg, det hade i tysthet fått mogna hos mig. Jag ville inte vänta. Pengarna var såklart det största bekymret men vi skulle ordna det. Jag tog första steget och ringde och frågade och jag fick till min stora sorg reda på att man inte får använda den privata delen av sjukhuset som ett sätt att gå före i kön. Vi har bedömts ha "en god chans" att på egen hand bli gravida och vi får därför inte köpa IVF på sjukhusets privata sida. Jag bröt ihop. Vi har inga alternativ. Vi sitter fast. Fast i väntan. Och längtan. Oro. Ovisshet. Hopplöshet.

Sjuksköterskan hörde såklart mina tårar, frågade om kuratorskontakt och sa att hon skulle meddela läkaren om att vi inte vill vänta till efter sommaren med Landstingets bekostade IVF. Hon lovade inget, mer än att hon skulle ringa åter.

Jag har ett väldigt påfrestande jobb. Ett som dessutom är väldigt kaotiskt. Nystartat och med personalproblem. Allt har hamnat i mitt knä, självvalt eller inte, det är mina axlar som tyngs. Och jag orkar inte bära mer. Axlarna är redan tunga nog.

Jag har haft huvudvärk varje dag alldeles för länge, jag mår illa, är yr, det svartnar för mina ögon, jag är trött, matt och känner mig konstant sjuk. Jag vet att det är signaler. Signaler på att kroppen behöver vila, återhämta sig. Jag behöver andas. Reaktionen kom nu, i höstas hann jag verkligen inte men nu fanns lite utrymme att tränga sig fram. Mina tårar faller för fertilitetsutredning, provsvar, möjliga fel, det tredje året och situationen vi befinner oss i. Tårar faller också för stress kopplat till jobbet. Jag kan vända in- och ut på mig själv men aldrig lyckas. Jag har ingen kontroll och jag kan inte påverka något.

Jag tror att jag måste skynda mig, snart har trådarna brustit och det är nog svårare att fläta samman då. Men hur vet man att det är tillräckligt nära och ändå inte försent?

 

K

22 januari 2013 19:27

Finns det ingen privat IVF klinik som ni kan söka på? som inte är kopplad till landstinget?
Vi går till en sådan klinik då vi inte orkar vänta.
Kram

http://motettliv.blogg.se

Karin

22 januari 2013 19:33

Nej tyvärr inte här. Det finns en privat del av sjukhuset men de har fortfarande regler om att man inte får betala sig före i kön. Tror att de närmaste är Sthlm, typ 2 timmar härifrån. Får se hur vi gör - nu är jag bara helt slut.
Kram

 

Maria

22 januari 2013 21:52

Du kommer inte ångra om du tog steget från. Jag tar emot dig.

 

M

22 januari 2013 23:05

Jag känner igen mig, i nästan allt du skriver. På ett sätt skönt - jag kan alltså inte vara helt onormal, det är okej att känna så som jag gör. På ett annat sätt hemskt, att fler går igenom samma sak, lider och längtar om vartannat. Tortyr. Sen i juni förra året har jag varit på väg att säga upp mig från jobbet, men än är jag kvar. Det stressar mig att vara där, jag känner igen dina symptom. Ibland är jag orolig för att helt tappa begreppet, rasa ihop, inte orka mer. Jag ville bara säga att jag delar mycket med dig. Tack för dina ord!

Karin

23 januari 2013 08:33

Tack för kommentaren! Visst är det både skönt och jobbigt när man känner igen sig i andras texter?! Jag vet hur svårt det är att ta steget, man vill vara duktig och orka allt. Men för vems skull egentligen? Och vad vinner man på det? I bästa fall en klapp på axeln men kanske inte ens det. Man får försöka tänka på att man ska leva med sig själv och i sin egna kropp (förhoppningsvis) väldigt länge. Fysiska signaler kommer först när man ignorerat de psykiska och då bör man nog ta sig en ordentlig funderare över sin situation. Du står dig själv närmast, har jag kommit på :)

Lycka till!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...