Jag håller på att rasa, antagligen (förhoppningsvis) blir jag sjukskriven. Idag såg jag ingen annan väg än att berätta hur det ligger till för mina föräldrar. Jag och sambo har planerat hur den den glada nyheten ska presenteras i åratal - nu blev det en tårfylld information om att det inte funkar. Att jag mår så pass dåligt att jag nog kommer att bli sjukskriven några veckor.

Egentligen gick samtalet bra, jag är bara så ledsen över att jag behövde göra det. Att det inte blev som vi föreställt oss.

I all välmening kom kommentarer, sådana där som man hatar, "ni är fortfarande unga", "känn ingen stress", "njut nu medan ni kan - ta tillvara på tiden". Dem försökte säga rätt saker, den ena sa något och den andra rättade till eventuella tokigheter i uttalandet.

Och den där klassiska oron i min familj, om att inte tänka för mycket och tips om att aktivera mig nu när jag ska vara hemma (börja med en idrott kanske)?. Skämtar ni? Missade ni allt jag sa? Vissa dagar har jag inte tagit mig upp, sorgen äter mig inifrån och jag behöva få landa - inte tränga undan allt genom att aktivera mig och känna stress över att "hitta på nya saker".

Mina föräldrar har alltid varit rädda för grubbleri, tänkande och för mycket känslor. Man riskerar att fastna där, så bäst är att inte ens börja faktiskt, är deras melodi. Man kan slukas ner i ett hål och aldrig hitta ut. Förvisso sant men det kan man av motsatsen också - den om att inte våga känna, inte låta sig må dåligt utan bara köra på.

Det är nog en generationsfråga också, man visste inte så mycket om det mentala på deras tid.

Jag är både lättad och ångrar mig.