När jag hade satt in min vikarie i mina uppgifter och långsamt strosade längst med den isbeklädda ån, med snö knastrandes under fötterna tittade jag upp och såg solen lysa. Jag funderade på om solen har synts till överhuvudtaget den senaste tiden, eller om jag bara inte sett den? Jag fyllde mina lungor med 18-minusgradig kyla i djupa andetag och kände hur en skön känsla av lättnad fyllde min kropp. Nu ska jag få utrymme att andas, nu ska jag hitta mark under fötterna och komma tillbaka till Karin, jag ska gå långa promenader, sova länge på morgnarna och göra sådant som jag har lust med. Jag ska prata, ventilera och vända upp och ner på allt - tills inget finns kvar, tills allt är genomgrottat och bara verkligheten finns kvar. Och den ska jag hitta verktyg för, oavsett vilken väg vi väljer så ska det kännas okej. Verkligheten - det går inte att undgå den, jag måste möta dig.

Jag ska göra allt det här, men först ska jag sova. Jag är så trött, min puls rusar och tvingar mig att sätta mig, det svartnar för mina ögon och huvudvärken är konstant. Jag ska vila, sen ska jag påbörja min resa tillbaka.