Dem började försöka månader efter oss, idag föddes deras bebis. En hel graviditet har passerat, inte min men hennes. Den långa tid som har passerat blir så mycket enklare och dystrare att relatera till med händelser som denna. Folk kör om oss, börjar efter oss och når målet innan vår lycka ens startat och det smärtar mitt hjärta. Det är inte någon slump längre, inte någon enstaka missad ägglossning, det är fel. Det är fel på så många sätt.

Jag kan inte förstå hur jag lyckades jobba för bara några dagar sedan. Nu anstränger jag mig för att ta mig från soffan till matbordet. Jag anstränger mig på riktigt och jag tar slut innan maten är slut, det svartnar och plötsligt ligger jag på soffan igen med en rusande puls. Överansträngd. Det är en helt sjuk känsla. Jag hade aldrig kunnat föreställt mig att utbrändhet faktiskt skulle kännas precis vad ordet signalerar. Ut-bränd, urlakad, slut på energi, orkeslös, matt, totalt slut. Jag väger bly och världen snurrar, hur gärna jag än vill så orkar jag inte hålla huvudet upprätt. Det är så tungt.

Jag har svårt att hitta orden och suddar gång på gång, blandar ihop, stavar fel, texten hoppar runt och jag letar efter rätt synonym i hjärnan. Det går långsamt och många gånger märker jag att jag använt helt fel ord. Det är en otäck påminnelse om att min hjärna kokar.

Jag vill ha kvar mina ord. Orden är min ventil, min chans att vara ärlig oavsett avund eller bitterhet, min chans att bearbeta och ta mig i någon riktning.

Om mina ord tas ifrån mig måste jag få något som gör att jag inte behöver orden. Inget annat vore okej.