Jag drar mig till minnes och inser att det var länge sedan jag träffade någon. En vän. Jag har inte hunnit. Jag har inte orkat. Jag har valt bort den biten för att orka fortsätta lite till. Rakt in i väggen och där tog det stopp. En ganska konstig tanke, obekväm. Så många signaler som jag har förklarat med sorgen istället. Inte så konstigt kanske, det har flytit ihop, två parallella spår som säkerligen båda har påverkat mig på liknande sätt, stress och sorg. Ovetandes om den andra tillskrev jag den första allt, det var min förklaring. Den verkade vettig.

Hjärnan har varit så pass trött och hjärtat så pass sårbart att tankar på barn och bebisar inte har stört mitt medvetande särskilt mycket de senaste dagarna. Inga okontrollerbara tåranfall. Men konstant sorg. Såklart. Den kan ingen rymma från.

En någradagar gammal bebis visas upp på facebook och jag undrar hur det känns när allt är så perfekt? En fin liten bebis som blev till efter några enstaka försök och föräldrar som kvittrar om lyckorus. Kan man vara lika lycklig som man längtar, undrar jag?

Jag berättade just för en bekant om mitt tillstånd, svaret blev "VA? Är det sant? Du? Jag trodde att du var imun mot sånt". Rätt intressant, tror ni inte att det är just dem personerna som hamnar där? De som andra tror tål mer än vanliga människor, de som antagligen också därför tror och -har det kravet - om sig själva? Jag är dålig på de, dem och dom, jag har aldrig fattat när man ska använda vilket av de, dem, dom? Jag ska lära mig det en dag, det måste vara irriterande att läsa om man vet att det är fel.

På tal om fel, jag är rädd för fel. 5 poäng för fin radioövergång.. Fel är så laddat. Samtidigt vill jag tro att fel kan vara det som tar en framåt och vidare. Men ändå, jag hatar fel. Jag vill vara rätt ute, ha handlat rätt, sagt rätt, gjort rätt, tänkt lite längre, tänkt efter innan - inte reagera på oförklarliga sätt, inte brusa upp - vara sansad, inte heller bli sårad eller ta illa vid mig - vara saklig och göra något konkret. Jag vill också hitta på en fantastisk födelsedagspresent till alla, hinna städa fast tiden runnit iväg och ordnat allt. Allt ska vara rätt. Men vem är man när prestationerna är borta? Vem är man då?

Det har börjat krypa i min kropp. Det känns ganska äckligt och höll mig vaken en stund inatt. Lite som att ångest kryper innanför mitt skinn.Jag ska få gå till en sjukgymnast som är specialiserad på högpresterande jobb och ofrivillig barnlöshet. Det ska tydligen vara en ganska otrevlig upplevelse när det börjat fungera. Men bra om man orkar hänga i och ta sig över den obehagliga tiden. Mitt hjärta rusar också, slår dubbla slag och skenar. Kroppen strejkar.

Jag gjorde för mycket igår, kände att jag orkade göra lite till. Verkligen inga stora grejer. Men för stora. Tydligen. Jag är helt färdig idag. Jag håller dessutom på att misslyckas med mitt mål idag - en promenad i dagsljus. Räcker det om jag går till postlådan? Jag orkar inte mer idag.