Alla inlägg den 31 januari 2013

Av Karin - 31 januari 2013 17:05

Jag är hopplös. Jag har överansträngt mig igen. Jag hade kommit överens med mig själv om att jag bara fick städa soffan från katthår och hallen från grus men när jag väl är igång blir jag manisk och innan jag tyckte att det kändes "bra att sluta" var allt gjort och jag en trasa som tog mig fram mellan rummen likt en neandertalare.

Sen snurrade världen mer, det susade i öronen, hjärtat rusade och hoppade över slag och pulsen höjdes. Och jag var trött, riktigt trött.

Jag somnade och vaknade 2 timmar senare. Det är ett nytt sätt att vakna, jag har aldrig upplevt det innan. En väldigt märklig känsla. Jag sover numera tungt, oavsett om det är mitt på dagen eller på natten så är jag helt väck. Jag drömmer en hel del och då ganska knepiga drömmar. Och när jag är på väg att vakna är det som att jag långsamt återfår medvetandet från medvetslöshet. Min kropp är så tung att jag först tror att jag är förlamad, varenda muskel värker likt efter ett ordentligt styrkepass (skillnaden är bara att jag inte har gjort nåt). Kroppen ömmar mer och mer tills att jag en god stund senare är helt vaken och det tar förvånansvärt lång tid innan jag förstår vart jag är och hur jag hamnade här.

I tillstånden mellan sovande och riktigt vaken blandas dröm med knepiga tankar. Häromdagen försökte min hjärna komma på vem som är min pojkvän, den gick igenom möjliga (och omöjliga) alternativ tills den till slut kopplade rätt. När den så äntligen kopplat rätt strömmade en lättnad genom mig, en känsla av välbehag och lycka. Min kille. Världens finaste!

Väl såhär långt i vakningsprocessen har jag insett att jag inte är förlamad och bruset i kroppens alla muskler avtar. Det är en mycket märklig känsla, inte enbart obehaglig men väldigt annorlunda - det är i alla fall en god sömn (tror jag)!

Påminner om mig...

ANNONS
Av Karin - 31 januari 2013 11:19

Mekaniskt tog jag mer ner till viken. Den korta biten är annars en bråkdel av min promenadsträcka men det är idag en utmaning jag inte alltid klarar. Det är som att jag går i sömnen, som att hela jag inte är där. Jag kan nästan höra hjärnan skicka ut signalerna till benen "höger, vänster, höger, vänster", det är en funktion, inget annat. Trots allt, jag tog mig ner dit idag och det är en liten seger för mig!


Idag ringde jag till vårdcentralen, denna gången ges ingen eloge. Jag kände mig skyldig och skamsen, som om jag låtsades och försökte komma undan att arbeta och med frågan "har du själv varit i kontakt med psykiatrin någon gång?" växte de känslorna. ("Nej men jag har jobbat där och då försökte jag ha empati och förståelse för de personer som hamnade där", ville jag kontra med och jag undrade vad det hade med saken att göra). Min historia skulle tydligen läggas med i bedömningen av mitt nutida tillstånd. Hon sa att "du har ju fått tid hit om 2 veckor", jag kände mig både irriterad och otacksam men svarade att jag är helt oförmögen att arbeta i mitt tillstånd, jag sover hela dagarna. "Vaddå är du deprimerad?", klämde den empatiska tanten abrupt ur sig. "Nej, det tror jag inte, men jag tror att jag är utbränd" svarade jag förvånat och tänkte samtidigt att man tydligen får ställa sin egen diagnos när man kontaktar sjukvården och ber om hjälp. Inte förens jag berättade om min yrkestitel, mitt arbete och att min chef visat oro för mig fick jag hennes tillit. "Det låter som att du verkligen behöver vila", sa hon plötsligt. Vilket hemskt samhälle! Jag blev tydligt bedömd utifrån vad jag gör i mitt arbete, kategoriserad som bra eller dålig människa, någon man kan lita på eller inte utifrån vad jag gör. Ush. Hon kom fram till, efter många om och men, att jag får ringa tillbaka på måndagsmorgon och be om en akuttid för att bli sjukskriven fram till min inplanerade längre läkartid om 2v. Vilket krångel och vilken otrevlig känsla att bemötas med, jag förstår att folk inte orkar.


Kuratorn sa att det inte finns några vetenskapliga bevis för att stress gör så att kvinnan inte blir gravid. Men för dem på fertilitetsenheten är det sanning, dem ser det hela tiden. Jag undrar hur länge jag har varit såhär jobbstressad? Är det därför? Och jag undrar när det släpper?


Nu känns det som ljusår bort.

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24 25 26
27
28
29
30 31
<<<
Januari 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se