Mekaniskt tog jag mer ner till viken. Den korta biten är annars en bråkdel av min promenadsträcka men det är idag en utmaning jag inte alltid klarar. Det är som att jag går i sömnen, som att hela jag inte är där. Jag kan nästan höra hjärnan skicka ut signalerna till benen "höger, vänster, höger, vänster", det är en funktion, inget annat. Trots allt, jag tog mig ner dit idag och det är en liten seger för mig!

Idag ringde jag till vårdcentralen, denna gången ges ingen eloge. Jag kände mig skyldig och skamsen, som om jag låtsades och försökte komma undan att arbeta och med frågan "har du själv varit i kontakt med psykiatrin någon gång?" växte de känslorna. ("Nej men jag har jobbat där och då försökte jag ha empati och förståelse för de personer som hamnade där", ville jag kontra med och jag undrade vad det hade med saken att göra). Min historia skulle tydligen läggas med i bedömningen av mitt nutida tillstånd. Hon sa att "du har ju fått tid hit om 2 veckor", jag kände mig både irriterad och otacksam men svarade att jag är helt oförmögen att arbeta i mitt tillstånd, jag sover hela dagarna. "Vaddå är du deprimerad?", klämde den empatiska tanten abrupt ur sig. "Nej, det tror jag inte, men jag tror att jag är utbränd" svarade jag förvånat och tänkte samtidigt att man tydligen får ställa sin egen diagnos när man kontaktar sjukvården och ber om hjälp. Inte förens jag berättade om min yrkestitel, mitt arbete och att min chef visat oro för mig fick jag hennes tillit. "Det låter som att du verkligen behöver vila", sa hon plötsligt. Vilket hemskt samhälle! Jag blev tydligt bedömd utifrån vad jag gör i mitt arbete, kategoriserad som bra eller dålig människa, någon man kan lita på eller inte utifrån vad jag gör. Ush. Hon kom fram till, efter många om och men, att jag får ringa tillbaka på måndagsmorgon och be om en akuttid för att bli sjukskriven fram till min inplanerade längre läkartid om 2v. Vilket krångel och vilken otrevlig känsla att bemötas med, jag förstår att folk inte orkar.

Kuratorn sa att det inte finns några vetenskapliga bevis för att stress gör så att kvinnan inte blir gravid. Men för dem på fertilitetsenheten är det sanning, dem ser det hela tiden. Jag undrar hur länge jag har varit såhär jobbstressad? Är det därför? Och jag undrar när det släpper?

Nu känns det som ljusår bort.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...