Direktlänk till inlägg 31 januari 2013

Undrar hur många nitar som krävs för att lära mig?

Av Karin - 31 januari 2013 17:05

Jag är hopplös. Jag har överansträngt mig igen. Jag hade kommit överens med mig själv om att jag bara fick städa soffan från katthår och hallen från grus men när jag väl är igång blir jag manisk och innan jag tyckte att det kändes "bra att sluta" var allt gjort och jag en trasa som tog mig fram mellan rummen likt en neandertalare.

Sen snurrade världen mer, det susade i öronen, hjärtat rusade och hoppade över slag och pulsen höjdes. Och jag var trött, riktigt trött.

Jag somnade och vaknade 2 timmar senare. Det är ett nytt sätt att vakna, jag har aldrig upplevt det innan. En väldigt märklig känsla. Jag sover numera tungt, oavsett om det är mitt på dagen eller på natten så är jag helt väck. Jag drömmer en hel del och då ganska knepiga drömmar. Och när jag är på väg att vakna är det som att jag långsamt återfår medvetandet från medvetslöshet. Min kropp är så tung att jag först tror att jag är förlamad, varenda muskel värker likt efter ett ordentligt styrkepass (skillnaden är bara att jag inte har gjort nåt). Kroppen ömmar mer och mer tills att jag en god stund senare är helt vaken och det tar förvånansvärt lång tid innan jag förstår vart jag är och hur jag hamnade här.

I tillstånden mellan sovande och riktigt vaken blandas dröm med knepiga tankar. Häromdagen försökte min hjärna komma på vem som är min pojkvän, den gick igenom möjliga (och omöjliga) alternativ tills den till slut kopplade rätt. När den så äntligen kopplat rätt strömmade en lättnad genom mig, en känsla av välbehag och lycka. Min kille. Världens finaste!

Väl såhär långt i vakningsprocessen har jag insett att jag inte är förlamad och bruset i kroppens alla muskler avtar. Det är en mycket märklig känsla, inte enbart obehaglig men väldigt annorlunda - det är i alla fall en god sömn (tror jag)!

Påminner om mig...

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24 25 26
27
28
29
30 31
<<<
Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se