Jag har alltid varit van vid att lyckas prestera om jag verkligen vill, det kan ha varit jobbigt, det kan ha tagit lite tid men när jag verkligen har velat något, när jag verkligen har kämpat och när jag har hittat rätt - då har jag lyckats till slut. Men med Dig är det annorlunda. Ibland tänker jag att du håller Dig borta ju mer jag försöker, ju mer jag kämpar för att nå Dig, ju längre ut jag sträcker mina armar mot dig, ju mer jag längtar och ju mer beroende min lycka är av Dig, desto längre bort finns Du. Du är verkligen ingen prestation, det visar sig tydligt. Det finns inget jag kontrollera eller förändra för att nå Dig. En tuff påminnelse om att det är såhär livet kan te sig för vissa, men inte för mig. Trodde jag...

Oftast tillåter jag mig inte att nysta i tankar kring "varför vi?" men det är ofrånkomligt att ibland hamna där. Av alla människor som får barn, på alla möjliga - och omöjliga sätt, varför tar det sådan tid för oss? Jag kan inte förstå, inte acceptera, att det verkligen är så, tiden som har passerat går inte längre att bortförklara, det är ett faktum. Ett kallt hårt faktum. Är det något som jag har tagit för givet i mitt liv, så är det just att få barn. Få barn, så enkelt... Det har aldrig känts som någon prestation svår att lyckas med. Det var aldrig det jag fick lära mig. Det fanns aldrig i min tankevärld. Det svåra skulle vara att hitta den som jag vill skaffa barn med, inte själva skaffandet.

Det är inte längre ett spännande, fnittrande, ofattbart äventyr i all hemlighet, inte längre ett besked som vi kommer kunna överraska och överrumpla med. Det är en kamp.

Och om jag blir hel igen? Jag tror att Du äger den största delen mot att göra mig hel igen, när Du kommer lappas allt ihop och blir fullständig. Eller nästan fullständig. En liten del kommer nog aldrig tillbaka. Den om allt det jag har lärt mig.

Den om respekt för livet och dess okontrollbarhet. Den om att känna sig maktlös i sitt eget liv. Den om rädslan för det man har tagit för givet. Den om besvikelse, sorg och fysisk smärta. Den om att livet kanske inte alls blir som man har tänkt sig. Den om hopplöshet. Den om fysisk och psykisk längtan Den om kraften i längtan.

Den biten som fullständig slår omkull dina ben där du står och lämnar dig liggandes i den kalla snön ovetandes om du blir räddad eller inte. Den biten kommer jag alltid bära med mig.

Jag undrar hur du kommer att se ut, hur du kommer att lukta, vilken färg ditt hår kommer att ha? Jag undrar hur det kommer att kännas när jag tittar på dig första gången? Jag undrar hur din näsa kommer att se ut, och om du får din pappas kindben? Och jag undrar om du kommer att skrika mycket, jollra, le, sova på nätterna, äta mycket eller ofta - eller både och? Jag undrar hur långa promenader jag kommer att gå med dig och hur stolt jag kommer att vara? Jag undrar om vi kommer att bli sådär som vi säger att vi inte vill bli? Jag undrar om vi någon gång kommer att sucka i föräldrahemlighet när du ropar på oss? Jag undrar vad jag kommer att lära dig, berätta för dig och visa dig? Jag undrar om allt kommer att kännas självklart och som att Du alltid har varit hos oss? Jag undrar hur allt kommer att förändras? Om din pappa kommer att läsa många böcker för dig, visa dig alla hans favoritfilmer och vara tålmodig och närvarande? Jag undrar om jag kommer att kunna se lyckan i hans ögon?

Framför allt undrar jag när du kommer till oss - envisa jäkla skitunge varför dröjer Du så?

Av alla undringar är det några jag på en gång kan stryka åt Dig. Alla frågor som berör din pappa. Och jag törs lova dig en sak, att du en dag kommer att tacka mig för valet av din pappa. Han är nämligen fantastisk. Och han har längtat efter Dig en hel evighet. Du behöver inte oroa Dig för de funderingarna, det är egentligen inte sådant jag undrar, det är sådant som jag vill uppleva!