Jag undrar hur du kommer att se ut, hur du kommer att lukta, vilken färg ditt hår kommer att ha? Jag undrar hur det kommer att kännas när jag tittar på dig första gången? Jag undrar hur din näsa kommer att se ut, och om du får din pappas kindben? Och jag undrar om du kommer att skrika mycket, jollra, le, sova på nätterna, äta mycket eller ofta - eller både och? Jag undrar hur långa promenader jag kommer att gå med dig och hur stolt jag kommer att vara? Jag undrar om vi kommer att bli sådär som vi säger att vi inte vill bli? Jag undrar om vi någon gång kommer att sucka i föräldrahemlighet när du ropar på oss? Jag undrar vad jag kommer att lära dig, berätta för dig och visa dig? Jag undrar om allt kommer att kännas självklart och som att Du alltid har varit hos oss? Jag undrar hur allt kommer att förändras? Om din pappa kommer att läsa många böcker för dig, visa dig alla hans favoritfilmer och vara tålmodig och närvarande? Jag undrar om jag kommer att kunna se lyckan i hans ögon?

Framför allt undrar jag när du kommer till oss - envisa jäkla skitunge varför dröjer Du så?

Av alla undringar är det några jag på en gång kan stryka åt Dig. Alla frågor som berör din pappa. Och jag törs lova dig en sak, att du en dag kommer att tacka mig för valet av din pappa. Han är nämligen fantastisk. Och han har längtat efter Dig en hel evighet. Du behöver inte oroa Dig för de funderingarna, det är egentligen inte sådant jag undrar, det är sådant som jag vill uppleva!

 

Sofia

11 februari 2013 21:56

Ja,det är saker man kan undra, tänka, vrida och vända i oändlighet känns det som. Men som du skriver vill man ju uppleva det, inte gå undrandes medans vänner får uppleva! Vi kommer att få uppleva en dag, det är jag säker på. Både vi och ni. Vi måste bara hålla ut och kämpa på! En dag är det vår tur! Fast helst av allt vill man att den dagen skulle vart igår...

http://www.thewaytoyou.blogg.se

Karin

12 februari 2013 17:01

Tack för dina tankar och peppande ord! Jag tycker att det är svårt att acceptera att vi befinner oss i denna situationen överhuvudtaget, aldrig har jag tidigare hört att det kan vara svårt att skaffa barn.. Har du accepterat (eller gör man aldrig det kanske)?
Kram

 

Sofia

12 februari 2013 19:20

Nä, det fanns inte på världskartan att det skulle bli så här. Jag har också svårt att förstå det :/ särskilt när de flesta vänner kör om en. Det gör ont! Jag tror aldrig man kan acceptera det. Bara försöka se framåt och tro på att det snart kommer flytta in ett guldkorn :)

Karin

12 februari 2013 20:08

Visst gör det ont! Det känns så himla fult att avundas men hjälp vad det smärtar när folk runtomkring oss blir gravida (och som dessutom börjat försöka efter oss). Jag hoppas att 2013 är vårt (vårt och ert) år!

 

Sofia

12 februari 2013 21:24

Ja,jag håller med. Jag trodde verkligen att vi skulle bli först i kompisgänget men nu blir vi sist. Det är såklart ingen tävling på något vis men det känns som sagt ändå tungt att bli "omkörd" är säker på att du förstår precis hur jag menar. Ja,det måste bli året då våra magar börjar växa!

Karin

12 februari 2013 21:30

Jag förstår precis hur du menar! Det är skönt att dela tankar såhär med andra som upplever samma/liknande saker (även att det såklart är sorgligt att vi är så många)! Tummarna för växande magar :)!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...