Jag har alltid varit van vid att lyckas prestera om jag verkligen vill, det kan ha varit jobbigt, det kan ha tagit lite tid men när jag verkligen har velat något, när jag verkligen har kämpat och när jag har hittat rätt - då har jag lyckats till slut. Men med Dig är det annorlunda. Ibland tänker jag att du håller Dig borta ju mer jag försöker, ju mer jag kämpar för att nå Dig, ju längre ut jag sträcker mina armar mot dig, ju mer jag längtar och ju mer beroende min lycka är av Dig, desto längre bort finns Du. Du är verkligen ingen prestation, det visar sig tydligt. Det finns inget jag kontrollera eller förändra för att nå Dig. En tuff påminnelse om att det är såhär livet kan te sig för vissa, men inte för mig. Trodde jag...

Oftast tillåter jag mig inte att nysta i tankar kring "varför vi?" men det är ofrånkomligt att ibland hamna där. Av alla människor som får barn, på alla möjliga - och omöjliga sätt, varför tar det sådan tid för oss? Jag kan inte förstå, inte acceptera, att det verkligen är så, tiden som har passerat går inte längre att bortförklara, det är ett faktum. Ett kallt hårt faktum. Är det något som jag har tagit för givet i mitt liv, så är det just att få barn. Få barn, så enkelt... Det har aldrig känts som någon prestation svår att lyckas med. Det var aldrig det jag fick lära mig. Det fanns aldrig i min tankevärld. Det svåra skulle vara att hitta den som jag vill skaffa barn med, inte själva skaffandet.

Det är inte längre ett spännande, fnittrande, ofattbart äventyr i all hemlighet, inte längre ett besked som vi kommer kunna överraska och överrumpla med. Det är en kamp.

Och om jag blir hel igen? Jag tror att Du äger den största delen mot att göra mig hel igen, när Du kommer lappas allt ihop och blir fullständig. Eller nästan fullständig. En liten del kommer nog aldrig tillbaka. Den om allt det jag har lärt mig.

Den om respekt för livet och dess okontrollbarhet. Den om att känna sig maktlös i sitt eget liv. Den om rädslan för det man har tagit för givet. Den om besvikelse, sorg och fysisk smärta. Den om att livet kanske inte alls blir som man har tänkt sig. Den om hopplöshet. Den om fysisk och psykisk längtan Den om kraften i längtan.

Den biten som fullständig slår omkull dina ben där du står och lämnar dig liggandes i den kalla snön ovetandes om du blir räddad eller inte. Den biten kommer jag alltid bära med mig.

 

Fertilitetsresa

18 februari 2013 18:35

Usch vad jobbigt fu har det! Önskar jag kunde säga något om skulle göra det bättre. Men vet att jag tänker på dig.
Kram

Karin

18 februari 2013 19:38

Att du kommenterar och skickar en tanke gör gott, tack!!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...