Alla inlägg den 22 februari 2013

Av Karin - 22 februari 2013 14:56

Jag har just påbörjat en resa olik någon annan jag tidigare gjort. En resa i mig själv - med mig själv - för mig själv.


Orden är lite längre bort just nu. Precis som jag.


Jag inser nu hur jag har levt hela mitt liv. Stressat. Liksom försökt komma ifatt tiden. Jag har ofta fått höra att jag har hunnit med mycket trots min låga ålder vid intervjuer till exempel. Komplimang. Nöjd. Tack. Nu, en trasa, ett skal av vad jag tidigare varit, undrar jag varför jag hade så bråttom? Vad det var jag höll på att missa som skyndade på mig så?


Jag märker nu att jag ofta gör flera saker samtidigt, dammsuger stolsdynan med höger hand och drar ihop lamellerna med vänster, sätter igång micron - spolar vatten, torkar av diskbänken och hämtar saftflaskan i ett svep, vattnet har lagom hunnit bli kallt när saften är i glaset och då har jag vunnit tid, skickar mail och gör bokningar när jag ändå sitter på toaletten, mailar och pratar i telefon samtidigt och om det kommer in ett sms slinker det iväg ett snabbt svar under tiden.


Jag som har varit så duktig.


Och gissa vad jag har tänkt nu? Att jag kan skynda på processen om jag gör allt rätt.


Jag saknar mig som jag var. Nu när jag känner mig inkapslad i detta töcken beundrar jag också den jag var, snabbtänkt, kvick, socialt lättsam och humoristisk. Jag längtar verkligen till den dagen när jag är vaken i huvudet igen, när jag kopplar och är sådär snabbtänkt. När jag kan lyssna, prata, skratta, gå på stan, träffa mina vänner och fungera som mig. Ush vad det känns långt fram.


Jag är rädd för att jag aldrig ska komma ut. För det är så det känns. Kan allt detta verkligen försvinna (ja, på samma sätt som att allt bara kom). Jag är faktiskt lite rädd för min egen förändring också. Men jag antar att jag kommer att bli mer harmonisk och se på mig själv som någon även utan presterandet, det vore skönt. En rädsla till är bröllopet. Jag vill få uppleva det, jag vill vara där, lyssna, höra, se mig omkring, njuta. Av vår dag.


Jag kommer osökt att tänka på Australien och på Kenya. Mina 2 största mest givande resor. 19 år, ensam till Australien, 7 månader, reste runt, tog nåt jobb, flöt på och bestämde allt själv. Där blev jag jag, det har jag alltid sagt, jag skyndade på min livsresa genom Australien. Mognade och kände mig rätt tuff, som att jag kunde klara vad som helst och göra vad som helst. När jag några år senare ville ha samma kick, samma kittlande känsla sökte jag stipendium och reste till Kenya för att göra en studie. Ensam. Alla barn jag såg, dem som dog, alla som kämpade, allt jag inte förstod och inte kunde ta in, studien som jag stretade på med, att jag sov bakom vapenbärande vakter, alla sjukdomar, faror och allt jag behövde ha tänkt på. Det var ändå jobbigast att komma hem, där i Kenya kunde jag inte reagera, det hade sinkat mig och satt mig på ett flyg hem av rädsla och känslor över allt jag bevittnade. Men hemma kom ansiktena på barnen upp, tankarna när jag duschade i dricksvatten, när jag tittade in i en full kyl men inte var sugen, när jag inte orkade gå på promenad trots min frihet att kunna röra mig..


Jag har alltid varit stolt över mina resor och främst över dessa två. Dem är jag. Jag är dem. Resorna beskriver mig som person, har jag tänkt. Jag kommer aldrig vilja ta bort den stoltheten, den övertygelsen om att dessa resor har givit mig mycket, nästan allt.


Men jag är beredd att säga att den resan jag gör nu, med mig själv, den är precis lika stor, lika vågad, lika kittlande, omtumlande och lika utmanande som ensam och stark i ett främmande (farligt) land. Jag vet lika lite nu, som då, vem jag är när jag kommer ut på andra sidan.

 

Av Karin - 22 februari 2013 14:52

De runtomkring mig är inte helt överens om min diagnos, det är som vanligt "de som faktiskt pratar med människan" kontra "läkaren". Antagligen rör det sig om utmattningsdepression (symtom som: kraftlöshet, sömnproblem, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, tunnelseende, ljudkänslighet, huvudvärk, magvärk, yrsel, muskelvärk, rastlöshet, nedstämdhet, tomhetskänslor, ångest, ont i bröstet, drar sig undan sociala situationer, infektionskänslighet och man tappar förmågor som man tidigare besuttit m.m)


Det svåraste i denna ljuva coctail av hemskheter är just balansen. Om jag hade problem med balans innan (utan att veta) så sätts jag på prov nu. Vad gäller utbrändheten så ska man låta kroppen göra som den vill, vila om den behöver, inte utmanas, inte göra pulshöjande aktiviteter medan den depressiva sidan istället ska utmanas, kickas igång och inte isolera sig och hamna djupare in i depressionens klor. Det som händer här, när läkaren envisas med att det bara är en depression (och inte utbrändhet i dagsläget) är att jag som är duktig banne mig ska ta mig ur depressionen på egen hand. Och genom att tvinga mig att aktivera mig för att frigöra mig depressionen springer jag istället in med huvudet i den där väggen gång på gång. Jag tänker att det här som känns nu, den tröttheten, det kanske bara är depressionströtthet och då får den inte vinna, då måste jag gå ut, får inte vila, måste göra något - städa, tvätta, något som gör att jag inte faller. Men den tröttheten var istället en signal från utbrändheten, kroppens sätt att tvinga dig att lugna dig och så har du gjort det igen. Överansträngt dig. Somnar tvärt och vaknar några timmar senare med spända muskler och brus i hela kroppen, borta, djup sömn, stökigt, mardrömmar. Känslan sitter kvar någon timme innan jag förmår att komma upp.


Jag har tidigare funderat mycket på just diagnosers vara eller icke vara. Nu när jag är mitt inne i det själv förstår jag dess betydelse. Jag vill förstå, det som händer med mig nu är inte normalt för mig. Jag vill såklart också att det ska vara rätt. För vem skulle vilja få förklaringen att du har tarmvred och du i själva verket hade cancer?


Det är ett sätt att förstå, något att utgå från och jobba vidare utifrån och det ska vara rätt.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards