Jag har just påbörjat en resa olik någon annan jag tidigare gjort. En resa i mig själv - med mig själv - för mig själv.

Orden är lite längre bort just nu. Precis som jag.

Jag inser nu hur jag har levt hela mitt liv. Stressat. Liksom försökt komma ifatt tiden. Jag har ofta fått höra att jag har hunnit med mycket trots min låga ålder vid intervjuer till exempel. Komplimang. Nöjd. Tack. Nu, en trasa, ett skal av vad jag tidigare varit, undrar jag varför jag hade så bråttom? Vad det var jag höll på att missa som skyndade på mig så?

Jag märker nu att jag ofta gör flera saker samtidigt, dammsuger stolsdynan med höger hand och drar ihop lamellerna med vänster, sätter igång micron - spolar vatten, torkar av diskbänken och hämtar saftflaskan i ett svep, vattnet har lagom hunnit bli kallt när saften är i glaset och då har jag vunnit tid, skickar mail och gör bokningar när jag ändå sitter på toaletten, mailar och pratar i telefon samtidigt och om det kommer in ett sms slinker det iväg ett snabbt svar under tiden.

Jag som har varit så duktig.

Och gissa vad jag har tänkt nu? Att jag kan skynda på processen om jag gör allt rätt.

Jag saknar mig som jag var. Nu när jag känner mig inkapslad i detta töcken beundrar jag också den jag var, snabbtänkt, kvick, socialt lättsam och humoristisk. Jag längtar verkligen till den dagen när jag är vaken i huvudet igen, när jag kopplar och är sådär snabbtänkt. När jag kan lyssna, prata, skratta, gå på stan, träffa mina vänner och fungera som mig. Ush vad det känns långt fram.

Jag är rädd för att jag aldrig ska komma ut. För det är så det känns. Kan allt detta verkligen försvinna (ja, på samma sätt som att allt bara kom). Jag är faktiskt lite rädd för min egen förändring också. Men jag antar att jag kommer att bli mer harmonisk och se på mig själv som någon även utan presterandet, det vore skönt. En rädsla till är bröllopet. Jag vill få uppleva det, jag vill vara där, lyssna, höra, se mig omkring, njuta. Av vår dag.

Jag kommer osökt att tänka på Australien och på Kenya. Mina 2 största mest givande resor. 19 år, ensam till Australien, 7 månader, reste runt, tog nåt jobb, flöt på och bestämde allt själv. Där blev jag jag, det har jag alltid sagt, jag skyndade på min livsresa genom Australien. Mognade och kände mig rätt tuff, som att jag kunde klara vad som helst och göra vad som helst. När jag några år senare ville ha samma kick, samma kittlande känsla sökte jag stipendium och reste till Kenya för att göra en studie. Ensam. Alla barn jag såg, dem som dog, alla som kämpade, allt jag inte förstod och inte kunde ta in, studien som jag stretade på med, att jag sov bakom vapenbärande vakter, alla sjukdomar, faror och allt jag behövde ha tänkt på. Det var ändå jobbigast att komma hem, där i Kenya kunde jag inte reagera, det hade sinkat mig och satt mig på ett flyg hem av rädsla och känslor över allt jag bevittnade. Men hemma kom ansiktena på barnen upp, tankarna när jag duschade i dricksvatten, när jag tittade in i en full kyl men inte var sugen, när jag inte orkade gå på promenad trots min frihet att kunna röra mig..

Jag har alltid varit stolt över mina resor och främst över dessa två. Dem är jag. Jag är dem. Resorna beskriver mig som person, har jag tänkt. Jag kommer aldrig vilja ta bort den stoltheten, den övertygelsen om att dessa resor har givit mig mycket, nästan allt.

Men jag är beredd att säga att den resan jag gör nu, med mig själv, den är precis lika stor, lika vågad, lika kittlande, omtumlande och lika utmanande som ensam och stark i ett främmande (farligt) land. Jag vet lika lite nu, som då, vem jag är när jag kommer ut på andra sidan.

 

Fertilitetsresa

23 februari 2013 11:05

Det ÄR stort det du går igenom. Jag önskar dig verkligen en god resa och ett lyckligt mål!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...