Alla inlägg den 25 februari 2013

Av Karin - 25 februari 2013 17:28

Jag önskar att man kunde lyfta ut det stora sorgsna paketet från kroppen och liksom lämna det någon annastans. Åtminstone för en stund. Det är så tungt att bära.


Barnlösheten gör så ont att det inte går att beskriva. Min känsla kan förvandlas på en millisekund. Allt jag behöver göra är att tänka en enda tanke "vi är fortfarande inte gravida", "ofrivlligt barnlösa" eller "oförklarligt barnlösa" och allt vänds upp- och ner, tårar trillar och livet blir svart. Varför? Och varför får vi ingen hjälp, varför tvingas vi vänta i 7 månader till när jag vet att det inte kommer att funka innan dess. Varför plåga oss så?


Några av er som läser min blogg vet vem jag är och känner mig, ni är "utvalda". Men det finns många i vår omgivning som inte vet något om vår situation och som ställer frågor "om det är dags att skaffa barn". Jag tror inte att jag skulle kunna hantera en sådan fråga idag. Jag skulle börja gråta, svara att man kanske bör vara försiktig med vad man frågar eller helt enkelt säga att "jo absolut, vi började försöka för 1.5 år sedan och jag har gått sönder lite mer för varje sådan fråga jag har fått sedan dess". Senast idag fick min sambo en fråga om "min situation med utbrändhet förvärras av att jag är gravid?". Gravid? Jag ville bara skrika. Det är ju för i helvete precis tvärtom. Och jag tänker, hur kunde det ha förvärrats av att vara gravid? Då skulle ju (nästan) allt varit lyckligt. Absurd fråga.


Jag är medveten om att jag har tappat "perspektiven". Man kan vara gravid och ha det otroligt jobbigt, att få veta att man aldrig kan få biologiska barn eller att vara döende, det vore värre men jag ser inga perspektiv. Mitt enda perspektiv är här och nu, mitt liv och det är fullkomligt tillräckligt (illa).


Jag tittade just på bilder från en utlandssemester och det slog mig att jag fullkomligt tappat formen. Jag ska berätta en konstig sak för er. När vi bestämde oss för att "skaffa barn" så ville jag ha makt över min kropp själv och bestämde mig för att själv släppa på kontrollen och inte bry mig lika mycket om min mage var tvärplatt eller inte. Jag ville liksom inte att en graviditet skulle bestämma över min kropp, jag ville ha tagit det beslutet själv. Jag har alltid varit smal, jag har både god ämnesomsättning och ett inbyggt system i mig som balanserar allt "lagom". Jag väljer alltid promenad eller cykel och det känns mycket smidigare än att krångla runt och byta bussar och bli skitsvettig. Hur som helst, jag såg nu att min form är som bortblåst och jag hatar det. Aldrig i mitt liv har jag varit "ur form" och tanken på att vara det för första gången i mitt liv på den enda dagen i livet när man vill vara som allra vackrast gör mig panikslagen. Det värsta är att jag inte har speciellt mycket som jag kan göra åt det nu, jag kan inte träna förbrännande, min kropp är redan "förbränd". Jag får mjölksyra i benen av trappan upp.


Jag läste igenom några av mina tidigare inlägg och inser hur svarta och tunga dem är. Jag vet inte om de blir extra tunga för mig, som känner varje känsla bakom varje nerskrivet ord eller om inläggen är så dystra för alla som läser. Det var nästan svårt för mig att förstå att jag har skrivit allt negativt och här kom ett till sådant inlägg till samlingen.


Kanske hjälper skrivandet mig att för en liten, liten millisekund lyfta ut det stora mörka och låta det flyta ut i förflyttandet över tangenbordet.

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se