Jag höll i en fakura och tänkte "den här behöver jag inte betala redan, det går ut först den sista februari". Jag lägger undan fakturan och råkar se datumet på datorn, är det redan mars? Vart tog januari vägen? Har februari passerat? Är det MARS?

Hur hände det? Och vart var jag?

Det känns otäckt. Jag kommer inte ihåg de senaste månaderna. Det är som en töcken, otydligt, luddigt, med inslag av grått. Jag kan inte förstå hur dagarna har kunnat passera utan att jag uppmärksammat dem eller ens varit närvarande?

Samtidigt känns det ganska komiskt. Det var ju tiden jag alltid ville ifatt, det var den jag jagade. Nu minns jag den inte ens, den har flygit förbi mig och jag har inte haft en chans att hålla jämntakt. Jag ligger efter rejält. Och vad händer? Egentligen inte så mycket, världen fortsätter att snurra.

Idag (eller just nu i alla fall) är en ljus dag. De allra flesta dagar kan jag inte förstå att jag någonsin har varit lycklig, än mindre känna det. Jag kan inte hellre tro att jag någonsin kan komma ur detta tillstånd, att jag kan känna mig lycklig igen. Det känns omöjligt. Som en evig dom jag för alltid måste utstå.

Igår kollade jag igenom mitt bildarkiv på Facebook. Jag blev tårögd. Där var jag ju, lycklig. Jag var till och med superlycklig. Det fanns en tid när jag tyckte att jag hade allt. Att vi hade allt.

Men så kom den där långa kampen för det enda som jag verkligen ville ha. Den och den hopplösa vardagen på jobbet fällde till slut krokben på mig och jag föll. Det var inget, eller ingen, förutom möjligtvis Du som hade kunnat förhindra det. Jag föll hårt och utan chans att värja mig.

Så, världen kan fortsätta snurra. Datumet på fakturan kommer att påminna mig om vart i tiden världen befinner sig och det spelar egentligen ingen roll, vart jag befinner mig är det viktaste.