Den ljuva förnimmelsen. Känslan svepte genom min kropp. Välbehag. En känsla av välbehag. För en kort stund, på promenad i den rödfärgade skymningen hände något, en känsla sökte sig genom min kropp och yttrade sig rent fysiskt i ett leende. Jag fyllde mina lungor av djupa andetag och drog in luften som denna kväll påminde mig om våren. Mina axlar släpptes ner och jag tittade framåt, såg husen omkring mig och kände att jag gick. Precis där, precis just då gick jag. För en kort sekund var allt som bortblåst, ingen tyngd som vilande över min kropp, inget grått över mina tankar, ingen tryckande sorg och ingen hopplöshet. Allt var som vanligt. Jag kände mig som vanligt.

Jag har accepterat vart jag befinner mig. Jag har insett att det kommer att ta tid. Men jag vet vad jag hade gjort dagarna innan, jag vet hur jag tog mig dit. Jag vet min utmaning. Jag ska fortsätta att göra så nu. Jag vill känna känslan flera gånger, den ljuva förnimmelsen av att bara vara jag.