Jag vaknade 04.27, katten jamade och jag försökte dölja att jag hade vaknat. Kissnödig. Fan. Min mens är några dagar sen och jag hade bestämt mig för att ta ett gravtest. Motvilligt. Jag orkar inte se ett negativt test igen. Jag vill inte heller få mens utan att vara förberedd. Så vilket väljer jag denna gång? Jag är den som måste välja. Jag är den som också drabbas. Jag klev upp och kissade i muggen, som så många gånger förr, jag behöver knappt vara vaken längre - jag vet hur allt funkar även sovandes. Stack ner den tunna stickan (sådana som man beställer på nätet när man inser att man lagt en förmögenhet på fina, dyra graviditetstest), räknade sekunderna, föreställde mig det där jävla negativa resultatet som alltid dyker upp. La stickan plant, det negativa strecket dök upp fortare än kvickt. Jag satt kvar på toaletten, orkar inte ställa mig upp och vänta, det kan dyka upp ett streck till en stund senare - har jag hört. Kan lika gärna sitta kvar. 

Plötsligt ser jag ännu ett streck. Är det sant? Det kan inte vara sant? Jag tittade bort och tittade tillbaka, fortfarande kvar. Jag inbillar mig inte. Jag satt kvar på toaletten som paralyserad och tittade på testet, 2 streck, jag som inte längre trodde att det var möjligt.. Jag tänkte tillbaka på månaden som passerat och på alla "gravidsymptom" jag har haft, jag tänkte också på att denna månad av alla borde vi inte ha blivit gravida (men det är ju just då man blir gravid, enligt vissa). Är det möjligt? Chockad för jag min hand mot min öppna mun och tittade ner på stickan och mina ögon fylldes av tårar, "är det äntligen vår tur nu". Jag tittar på min mage och tänker "finns Du där inne?". "Var det vila min kropp behövde för att det skulle funka"? Jag hinner tänka att jag måste ta en bild på strecken och jag vet att de kommer att synas båda två, för så pass starkt syns dem. Jag tänker för mig själv "Joakim, visst ser du ett streck här?", fortfarande osäker på lyckan. Jag ser framför mig hur jag skuttar ut till honom med den glada nyheten och att vi sedan ligger tätt omslingrade av lycka enda tills solen står högt på himlen. Men istället sitter jag kvar på toaletten med stickan i min hand, med en bubblande lycka inuti mig. Det känns som att det bara är jag i hela världen som är vaken och jag vet något som ingen annan vet. Något fantastiskt vackert. Men det finns något annat, en annan känsla.. Någon slags osäkerhet som att "det vore för bra...". Jag kan inte tro att det är sant.

Det är då jag ser det. På stickan finns en skarv och i skarven har det samlats vätska, som blivit lila. Mitt fina älskade streck är på låtsas. Det är inte på riktigt. Jag slänger skiten. Torkar tårarna och lägger mig och försöker somna om. Tankarna virvlar runt i mitt huvud. Den starkaste känslan just då, är konstigt nog glädje. Det var så underbart att få se ett positivt test. Det var en sådan bubblig lycka som infann sig i min kropp, för en liten, liten stund vad jag gravid och det uppfyllde hela mitt väsen.

När jag sedan vaknade några timmar senare var jag spänd som en pilbåde. Alla muskler värkte och kroppen kändes som bly. Det verkar orimligt att orka bära kroppen från sängen. Jag orkar inte ens lyfte ett finger, försökte faktiskt. Ångest. Kroppen har ångest, varenda cell och varenda muskel krampar av ångest.

inget annat gör så ont som att längta efter ett barn.