Alla inlägg den 10 mars 2013

Av Karin - 10 mars 2013 23:05

Och rädslan för att bli lämnad. Jag är inget av den som jag brukar vara. Det finns inte ens några spår av den tjej du en gång föll för. Jag saknar henne. Jag saknar henne med oss. Och jag förstår att du också gör det.


Ett av mitt livs värsta dagar börjar gå mot sitt slut. Jag har så många tankar och så mycket känslor som vill formuleras i ord och meningar framför mig. Som ett sätt att förklara, som ett sätt att pysa ut lite av det onda. Som ett sätt för mig själv att förstå.


Jag sjönk som en sten till havets botten idag och det fanns inget jag kunde göra för att förhindra det. Eller sanningen är nog snarare att det inte fanns något jag orkade göra för att förhindra det. Jag har famlat efter något att ta tag i den senaste tiden och under de senaste dagarna hade jag börjat få förhoppningar om att att Du nu äntligen fanns. Det var Du som skulle hjälpa mig upp. Jag har längtat efter Dig så länge och det verkade vettigt att Du skulle rädda mig nu, nu när jag behövde Dig som mest. Vi skulle rädda varandra. Jag skulle ge Dig all kraft jag har och kämpa ännu hårdare för att återfå gnistan. Med Dig skulle det vara lättare, Du skulle vara gnistan. Det är så tomt, meningslöst och förbannat svårt utan. Du skulle antagligen sudda ut den ena utmaningen som jag står inför, depressionen. Din saknad är depressionen. Depressionen är Din saknad.


Kvar skulle bara utmattningen vara och den skulle vi vinna över tillsammans, med vår nyfunna kraft, hade jag hunnit tänka.


Istället slutade min kropp att fungera, stängde av och sjönk ihop. Jag var flera gånger osäker på om mina ben skulle orka hålla mig uppe, på om mitt hjärta skulle slå sig ur kroppen och om jag skulle svimma bort och inte vakna förens värken i kroppen gett med sig. Kanske samtidigt som gräset är som grönast och solen som varmast, tänkte jag. Det kändes rimligt att slippa några månader. I all tomhet stirrade jag framför mig, på en knapp, en vägg eller ett tyg. Det spelade ingen roll, bara något att vila ögonen på och försvinna iväg.


Jag såg mig i spegeln och föll i gråt. Ett grått sorgset men annars uttryckslöst ansikte mötte mig och jag funderade över hur det blev såhär?


Det som räddade mig idag var kramarna och klapparna över ryggen. Jag ber dig, stanna hos mig. Tillsammans hittar vi henne igen. Efter det här kan vi dansa genom livet med vetskap om att vi klarar allt.



ANNONS
Av Karin - 10 mars 2013 10:43

Det är aldrig vår tur.

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se