Direktlänk till inlägg 10 mars 2013

Jag ber dig.

Av Karin - 10 mars 2013 23:05

Och rädslan för att bli lämnad. Jag är inget av den som jag brukar vara. Det finns inte ens några spår av den tjej du en gång föll för. Jag saknar henne. Jag saknar henne med oss. Och jag förstår att du också gör det.


Ett av mitt livs värsta dagar börjar gå mot sitt slut. Jag har så många tankar och så mycket känslor som vill formuleras i ord och meningar framför mig. Som ett sätt att förklara, som ett sätt att pysa ut lite av det onda. Som ett sätt för mig själv att förstå.


Jag sjönk som en sten till havets botten idag och det fanns inget jag kunde göra för att förhindra det. Eller sanningen är nog snarare att det inte fanns något jag orkade göra för att förhindra det. Jag har famlat efter något att ta tag i den senaste tiden och under de senaste dagarna hade jag börjat få förhoppningar om att att Du nu äntligen fanns. Det var Du som skulle hjälpa mig upp. Jag har längtat efter Dig så länge och det verkade vettigt att Du skulle rädda mig nu, nu när jag behövde Dig som mest. Vi skulle rädda varandra. Jag skulle ge Dig all kraft jag har och kämpa ännu hårdare för att återfå gnistan. Med Dig skulle det vara lättare, Du skulle vara gnistan. Det är så tomt, meningslöst och förbannat svårt utan. Du skulle antagligen sudda ut den ena utmaningen som jag står inför, depressionen. Din saknad är depressionen. Depressionen är Din saknad.


Kvar skulle bara utmattningen vara och den skulle vi vinna över tillsammans, med vår nyfunna kraft, hade jag hunnit tänka.


Istället slutade min kropp att fungera, stängde av och sjönk ihop. Jag var flera gånger osäker på om mina ben skulle orka hålla mig uppe, på om mitt hjärta skulle slå sig ur kroppen och om jag skulle svimma bort och inte vakna förens värken i kroppen gett med sig. Kanske samtidigt som gräset är som grönast och solen som varmast, tänkte jag. Det kändes rimligt att slippa några månader. I all tomhet stirrade jag framför mig, på en knapp, en vägg eller ett tyg. Det spelade ingen roll, bara något att vila ögonen på och försvinna iväg.


Jag såg mig i spegeln och föll i gråt. Ett grått sorgset men annars uttryckslöst ansikte mötte mig och jag funderade över hur det blev såhär?


Det som räddade mig idag var kramarna och klapparna över ryggen. Jag ber dig, stanna hos mig. Tillsammans hittar vi henne igen. Efter det här kan vi dansa genom livet med vetskap om att vi klarar allt.



 
 
Ingen bild

Maria

11 mars 2013 08:58

Jag önskar jag kunde göra bara något. Älskade vän!

 
Ingen bild

M

12 mars 2013 00:03

Du sätter ord på känslor på ett fantastiskt sätt. Jag önskar att jag kunde göra något för dig och er.

Karin

12 mars 2013 08:51

Tack, både till komplimang och omtanke!

 
C

C

14 mars 2013 23:27

Håller med ovanstående. Du sätter ord på känslorna så fruktansvärt klockrent. Jag känner igen mig själv i det du skriver. Jag hoppas åt er. Kram

http://Vagentilldig.blogg.se

Karin

15 mars 2013 09:34

Tack-tack, tack snälla!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards