Det är såhär det känns många gånger.. Det är lite med glimten i ögat jag lägger upp bilden!

Mirakelfrågan. Känner ni till den? Det handlar om att man går och lägger sig på kvällen för att sova och allt är som vanligt men under natten händer något, ett mirakel. När du vaknar är det som tidigare var ditt/dina problem borta. Hur ser det ut då, vad gör du - vad är förändrat? Jag fick frågan av en nyfunnen vän, en äldre man som jag genom jobbet bekantat mig med och funnit något intressant och väldigt genuint hos. Han är hopplöst bekräftande, på ett otroligt varmt, generöst och ärligt vis. Man tror på honom och det han har att säga. Jag träffade honom igår, för första gången sedan jag föll ihop och gick från jobbet. Jag berättade min historia, allt faktiskt, och han lyssnade. Men sedan gjorde han något. Han gav mig energi genom annorlunda frågor som istället för att tynga mig med än mer jobbelände och ofrivillig barnlöshet väckte hopp. Hopp och ett leende. Mirakelfrågan, jag gillar den. Och jag gillar mitt leende.

Jag har kommit till en punkt där jag har berättat om vår situation för ganska många och när det faktiskt inte känns så laddat längre. Nu kan jag till och med undra varför jag kämpade emot så mycket tidigare? Vi har svårt att bli gravida. Punkt. Ja, så är det. Varken mer eller mindre. Det smärtar, det gör sjukt ont att längta, det tär att inte veta och det är hopplöst att vara rädd och känna oro för att livet helt ska kastas omkull.

Självklart är det en imtim sak att säga och jag skulle inte på något sätt vilja berätta det för kleti och pleti, för dem har inget med det att göra men det underlättar att folk runtomkring mig vet. I alla fall för mig. Jag får faktiskt mina stunder när jag tänker att jag skulle kunna berätta om det i "Efter 10"-morgonsoffa för att sprida kunskap om ämnet, jag skulle kunna ge ut en bok om vår resa för att underlätta för andra. För det är väl inte så konstigt, egentligen? Vi är kära, vi ligger, vi vill ha barn men det funkar inte. 

Så vad är det egentligen som hindrar? Skam, rädsla för att blotta sig, folks reaktioner? För mig är det nog flera saker, för visst finns det dem som jag fortfarande inte har berättat för och vad handlar det egentligen om? I ett av fallen är det faktiskt rädsla för oförståelse, för plumpa kommentarer och goda råd, för självupptagenhet och kanske också för att blotta vårt allra mest personliga och intimaste till människor som jag är rädd skulle bemöta det med typ "oj vad tråkigt, för oss tog det på första försöket". Jag skulle rasa samman innan den meningen kommit till punkt och jag skulle ha svårt att fortsätta med den personen efter det. Och det vore katastrofalt, därför safe:ar jag och berättar inget. Istället tar jag emot bilder och filmer på deras barn till min telefon i tron om att det ska "muntra upp" mig.. Och jag tänker, "ja titta, där ligger hon och jollrar, hon som blev till på första försöket. Ett perfekt litet barn, i en perfekt liten värld".

Men vi bor inte i samma värld.

och vad jag svarade på mirakelfrågan? Att jag gör något eget (eller ihop med någon enstaka) när jag vaknar. Att jag finns i ett annat sammanhang, att jag är min egen chef, min egen lyckas smed, jag arbetar med människor men på ett annat sätt (kanske är dem mina leverantörer, mina kunder?), jag är kreativ och jag styr mycket själv, jag gör flera saker och det ena leder till det andra och någonstans behöver jag inte vara orolig för månadslönen.

Inte heller för det där leendet.