Mirakelfrågan. Känner ni till den? Det handlar om att man går och lägger sig på kvällen för att sova och allt är som vanligt men under natten händer något, ett mirakel. När du vaknar är det som tidigare var ditt/dina problem borta. Hur ser det ut då, vad gör du - vad är förändrat? Jag fick frågan av en nyfunnen vän, en äldre man som jag genom jobbet bekantat mig med och funnit något intressant och väldigt genuint hos. Han är hopplöst bekräftande, på ett otroligt varmt, generöst och ärligt vis. Man tror på honom och det han har att säga. Jag träffade honom igår, för första gången sedan jag föll ihop och gick från jobbet. Jag berättade min historia, allt faktiskt, och han lyssnade. Men sedan gjorde han något. Han gav mig energi genom annorlunda frågor som istället för att tynga mig med än mer jobbelände och ofrivillig barnlöshet väckte hopp. Hopp och ett leende. Mirakelfrågan, jag gillar den. Och jag gillar mitt leende.

Jag har kommit till en punkt där jag har berättat om vår situation för ganska många och när det faktiskt inte känns så laddat längre. Nu kan jag till och med undra varför jag kämpade emot så mycket tidigare? Vi har svårt att bli gravida. Punkt. Ja, så är det. Varken mer eller mindre. Det smärtar, det gör sjukt ont att längta, det tär att inte veta och det är hopplöst att vara rädd och känna oro för att livet helt ska kastas omkull.

Självklart är det en imtim sak att säga och jag skulle inte på något sätt vilja berätta det för kleti och pleti, för dem har inget med det att göra men det underlättar att folk runtomkring mig vet. I alla fall för mig. Jag får faktiskt mina stunder när jag tänker att jag skulle kunna berätta om det i "Efter 10"-morgonsoffa för att sprida kunskap om ämnet, jag skulle kunna ge ut en bok om vår resa för att underlätta för andra. För det är väl inte så konstigt, egentligen? Vi är kära, vi ligger, vi vill ha barn men det funkar inte. 

Så vad är det egentligen som hindrar? Skam, rädsla för att blotta sig, folks reaktioner? För mig är det nog flera saker, för visst finns det dem som jag fortfarande inte har berättat för och vad handlar det egentligen om? I ett av fallen är det faktiskt rädsla för oförståelse, för plumpa kommentarer och goda råd, för självupptagenhet och kanske också för att blotta vårt allra mest personliga och intimaste till människor som jag är rädd skulle bemöta det med typ "oj vad tråkigt, för oss tog det på första försöket". Jag skulle rasa samman innan den meningen kommit till punkt och jag skulle ha svårt att fortsätta med den personen efter det. Och det vore katastrofalt, därför safe:ar jag och berättar inget. Istället tar jag emot bilder och filmer på deras barn till min telefon i tron om att det ska "muntra upp" mig.. Och jag tänker, "ja titta, där ligger hon och jollrar, hon som blev till på första försöket. Ett perfekt litet barn, i en perfekt liten värld".

Men vi bor inte i samma värld.

och vad jag svarade på mirakelfrågan? Att jag gör något eget (eller ihop med någon enstaka) när jag vaknar. Att jag finns i ett annat sammanhang, att jag är min egen chef, min egen lyckas smed, jag arbetar med människor men på ett annat sätt (kanske är dem mina leverantörer, mina kunder?), jag är kreativ och jag styr mycket själv, jag gör flera saker och det ena leder till det andra och någonstans behöver jag inte vara orolig för månadslönen.

Inte heller för det där leendet. 

 

K

20 mars 2013 19:24

Jag kände precis samma sak när vi så att säga kom ut med vår barnlöshet. De första vi berättade för var föräldrarna, då grät vi alla, men sen blev det liksom lättare och lättare. Jag kunde till och med kasta det i ansiktet på folk som jag tyckte ställde för intima frågor om ämnet, jag gillade nästan lite att se dom ställda och obekväma. Sen är ju stödet som man får från vänner och föräldrar fantastiskt, vi hade inte klarat oss utan dom.
Kram

http://motettliv.blogg.se

Karin

20 mars 2013 20:07

Klockrent - jag har tänkt tanken att kasta något tillbaka varje gång jag har fått obekväma frågor! Jag hade inte heller klarat mig utan stödet, inte en dag längre än jag väntade.

Kram!

 

Sofia

20 mars 2013 22:51

Vi har också valt att vara öppna och det tycket jag känns bra. Var trött på att höra: ska inte ni skaffa barn ni som vart ihop så länge? Bla bla bla... Usch, hemska fråga! Det är som det är vilket är sorgligt men verklighet. Bara att kämpa! En dag är det vår tur.

Karin

21 mars 2013 21:15

Jag längtar så tills den dagen!!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...