Alla inlägg den 21 mars 2013

Av Karin - 21 mars 2013 14:20

Jag föreställer mig dörren och hur jag försöker låsa upp den i den starka vinden. Dagarna har varit ljusare. Betydligt ljusare. Jag väntar på ovädret. Jag känner att det är på väg, det råder ingen tvekan. Mörkare moln drar in över gatan där jag bor och blåsten tilltar i kraft. Det biter i mina kinder och skamfullt röda köldmärken vittnar om den isande kylan som möter mig. Jag går lätt framåtböjd för att orka ta mig fram, det spänner i ryggslutet och benen domnar, som att jag skulle ha gått många mil för långt. Hjärtat bultar så snabbt, mycket snabbare än vad farten kräver. Min puls rusar, jag känner den tydligt bulta i halsens insida och jag tvingas att hosta till för att bli av med rädslan om att luftvägarna ska strypas. Det bränner bakom mina ögonlock men jag sväljer hastigt och fortsätter framåt, stannar och lutar mig tillfälligt mot en lyktstolpe, vågar inte vila för länge av rädsla för att bli fast där när den allra bistraste kylan når hit. Molnen ovanför mig blir allt mörkare och blåsten tilltar än mer, det råder ingen tvekan om att storm är på väg hitåt. Storm och kaos. Smala urholkade träd som för länge sedan tappat allt hopp vajar ilsket i vinden, ett till synes kvarglömt lövs sista krafter sinar till slut och virvlar i vinden snabbt ner mot asfalten. Den hårda och kalla. Lövet fångas återigen av vinden och med fart blåses flera hundra meter på en guppig bana, upp mot luften – tappar styrfart och faller hårt mot backen, skrapas för en stund mot den grusiga och isiga gatan, sedan upp igen där kittlande förtjusning blandas med skräck, högt mot den numera så gråa himlen. Strax innan jag tappar sikte på lövet stannar det tvärt mot en snöhög, smutsig av utsläpp från stadens bilar. Det lövet inte vet är att snöhögen också kämpar för sin överlevnad, hotas med jämna mellanrum av att helt försvinna och i ett utdraget försök att klara sig överfyller snöhögen torgets gator för att slutligen rinna ner i stadens många brunnar. Upplöst, tillintetgjord. Snöhögen har kämpat tappert och har i år klarat sig längre än vanligt, så den känner ett smygande hopp om att få gå en ljusare framtid till mötes när lövet är infångat och liksom bekräftar snöhögens existens. Lövet däremot, är nog bortom allt hopp. Snart släcks hoppet helt, i ett kraskande ljud under någons små vinterskor ackompanjerat av glada tillrop. Ett lekande barn förstås. Dörren är inom synhåll. Om det inte vore för den tryckande vinden som kämpade emot mig, den bitande kylan, den värkande ryggen och de domnade benen skulle jag ha skakat av mig all oro, skuttat resterande bit och i ren iver för min överlevnad bekämpat mina stelfrusna fingrar och trotsat värken för att låsa upp. Nu är det inte så enkelt. När jag når trappen, den långa trappen blickar jag upp mot dess topp och tänker att det är min nästa sista prövning. Jag ska dit upp. Med hasande steg bestiger jag ett steg i taget, blicken svajar, pulsen stiger ytterligare, det svartnar tillfälligt för mina ögon som bränns av tårar. Tårar som inte längre ryms bakom mina ögonlock, utan ett efter ett svidande singlar nerför mina rödsprängda kinder. Jag är snart uppe, jag känner knappt stegen under mina fötter, jag bara vet att jag går. Eller jag tror i alla fall att jag går. I det här läget är det fullt tillräckligt. Jag står på trappans översta steg, ett djupt andetag eller en djup suck om du så vill. Jag lyckas vrida mitt huvud för att få en glimt av vad jag har klarat. Ett litet leende lyckas tränga igenom, men den höga pulsen och hjärtats frenetiska klappande avbryter njutningen och tvingar mig att luta mig mot trappans räcke för att försöka återfå kontroll över min kropp. Jag tar några stapplande steg och kan nästan känna dörrens räddning, mörka moln stirrar ilsket på mitt kämpande och vinden vittnar om att den snart kommer att ta något med sig ner. Samtidigt som jag famlar i fickan efter min nyckel. Jag suckar tröttsamt och letar i min andra ficka, även i bröstfickan, trots att jag aldrig lägger min nyckel där. Paniken växer. Himlen öppnar sig. Mina sista krafter lägger jag på att söka igenom mina fickor igen, jag kollar på gömstället på terrassen men där är det också tomt. Jag har ingen nyckel. Det finns inget annat än att möta ovädret.

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se