Det finns någonting som närmar sig mig. Och jag vet inte vad. Ibland är det något som kommer fort, besinningslöst och lämnar mig liggandes i mina egna tårar med funderingar på rättvisa och känslor av djup oro, rädsla och ilska. Och det lämnar alltid en bitter eftersmak i munnen. Ibland kommer det i form av en längtan, en känsla av glädje för att det är bättre nu, trots allt, en gnista som säger att jag kan göra precis vad jag vill, en tanke - en förhoppning om att något ska komma till mig under mina vilotid och livet ska sedan inte längre se likadant ut. Jag ska lära mig saker, få tid att låta kreativa tankar blomstra ikapp med vårens tröga försök att bemästra vintern. Kanske låta knoppar få vara knoppar länge, eller kanske fälla ut blommans blad inom kort. Jag vet inte, men med tanken är hälften vunnet.

Ibland är det ytterligare något annat som kommer till mig, det som gör att jag frustrerad över min överansträngning möter orkeslösheten, den totala, återigen bevittnar yrseln och att det svartnar framför ögonen. Det som gör att jag skulle kunna sova mig igenom dygnen och bittert ångra men vaket inse att jag återigen har gjort för mycket. Det som lämnar mig lamslagen och fullkomligt utmattad inför mitt eget liv, det som gör att jag måste söka kraften för att resa mig ur soffan, det som gör att jag måste övertyga benen om deras egentliga och innersta kraft, det som lämnar mig maktlös. Det som får mig att fundera på hur mycket kroppen och själen egentligen samarbetar? Om jag inte tillåter dem? Om jag bara inte lyssnar? Eller om jag rent av skiter i det för tillfällig tillfredsställelse? Jag vet inte det heller.

Men jag blir klokare under resans gång, dagarna passerar mig och lämnar mig med kunskap. Kunskap om mig själv, mitt liv, mitt sårbara, mina innersta drömma, mina rädslor -den för att misslyckandas och den för att aldrig lyckas.

Jag möter det som närmar sig varje dag och jag är oftast oförberedd, jag kan bara kriga för att vinna striden.