Direktlänk till inlägg 28 mars 2013

Blickar.

Av Karin - 28 mars 2013 12:24

Jag påmindes om blickarna i Kenya. De tomma, skräckslagna, de som tycktes vara fastnålande mot väggen och de med en gnutta förhoppning. Jag tänker på väntrummet på den Hiv-klinik jag besökte och jag kunde återigen känna känslan av allt som samlades i det rummet, inom de fyra väggarna möttes skräck och hopp. Kanske dödsångest. Säkert rädsla. Skam? Skuld? När man satt i det rummet visste man att livet aldrig skulle bli sig likt igen, oavsett vad. Allt skulle bli annorlunda från den dagen och framåt. Där satt det människor precis som du och jag, människor som varit otrogna, människor som blivit sexuellt utnyttjade, dem som varit för fulla en natt och i ruset tagit ett dåligt beslut, ett beslut som tog några sekunder att ta men som skulle kunna påverka dem resten av livet. Där satt kvinnor vars män varit otrogna, sannolikt en skrämmande stor del bakom spridandet av Hiv och där satt barn som kanske fötts med sjukdomen och som för alltid skulle tvingas leva i dess skugga. Alla satt dem där med samma syfte, att få veta om de blivit Hiv-smittade. Ett livsavgörande besked. De fåtalet som tittade upp och mötte min blick fick mig att undra vad dem tänkte, minutrarna innan domen givits dem. Jag undrade över deras historia, hur hamnade just du här? Undrade dem över mig? "Du unga vita kvinna som kommer från ett land där Hiv inte finns, du kommer hit och tittar på oss men inget du gör kan hjälpa oss". Jag kunde inte le, det vore helt fel, istället knep jag ihop mina läppar och hoppades att man skulle se både min fulla respekt och mitt medlidande för den situation dem motvilligt befann sig i. Dem som kom ut från dörren.. Deras ögon bevittnade om beskedet som dem mottagit. Där blandades rädsla och förfäran med nytänt hopp och lättnad. I deras ögon blandades liv med död.


Jag såg samma blickar idag. De skärrade, skräckslagna, dem med en gnutta hopp och dem där allt hopp sedan länge har släckts, par som nyfiket tittade på varandra och dem som tycks ha fått ett glädjande besked. I väntrummet på fertilitetsenheten utspelar sig nämligen en liknande kamp om liv som det jag bevittnade i Kenya. Och även om det på flera sätt inte är jämförbart så är det på något sätt ändå fundamentalt likadant. Ovissheten, rädslan och maktlösheten som ligger i besked som kan omkullkasta hela ditt liv - det är likadant. Besked som på olika sätt handlar om liv - liv eller död och som ingen vill få. Information som tvingar dig att spola bort allt som du har byggt upp under åratal på en bråkdel av en sekund. I ett ögonblick förvandlas livet och det blir aldrig sig likt igen. Allt ryms inom fyra kala väggar och ges av en person du aldrig tidigare mött men som på sätt och vis håller ditt livsöde i sin hand.


Jag önskar innerligt att jag- och vi aldrig behöver vara det paret som långsamt går ut från dörren och långsamt hasar genom korridoren, med sänkta huvuden, kinder frätta av tårar och blickar som avslöjar att det värsta tänkbara har sagts till dem, att hoppet är ute.


För när det handlar om liv eller död avslöjar våra blickar allt, avsett vart på jorden vi bor.

 
ANNONS
 
Lena

Lena

28 mars 2013 17:41

Du skriver väldigt fint, jag gillar att läsa dina inlägg. Du vågar skriva sånt som jag bara vågar tänka för mig själv. Du är modig. Och du får låna mina tummar också! Kram

http://jagelena.blogg.se

Karin

28 mars 2013 18:16

Tack Lena för en väldigt värmande kommentar, du anar inte vad glad du gör mig!

Och tack för tummarna. Jag tycker att det är så fint att vi lånar ut våra tummar och håller för andra som kämpar. Vi möts i det som är svårt, det finns hopp om mänskligheten ändå ;)

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se