Rummet. Jag hatar de rummet. Det vittnar om något som inte blev och det liksom hånler åt mig med sin tillfälliga möblering. En sådan tillfällig möblering som jag hör mig själv förklara när vi får besök "vi har inte kommit till det rummet än", så säger jag med övertygande röst. Sanningen är att vi hade kommit till de rummet redan när vi köpte vår nyproducerade lägenhet 1 år innan det stod klart. I smyg kollade jag på vaggor och fina sängar som Du skulle ligga i. För mitt inre möblerade jag rummet med möbler och tapeter. Men främst med kärlek. Jag njöt av tanken på att jag nog skulle slippa själva flytten eftersom att Du då skulle ha gjort mig stor och tjock och otymplig tills dess och jag skulle istället ta en fika på stan med en vän. Eller kanske jag skulle organisera flytten, skrika åt er att vara försiktiga om era ryggar och hjälpa till fast jag kanske inte borde. För varje månad krympte min tilltänka gravidmage och när flytten stod för dörren så hade resan inte ens börjat, inget hade hänt och jag undrade varför Du dröjde så. Vi kallar det för "extrarum" och ibland "gästrum" och jag hatar båda benämningarna. Gästrum är något bättre, då fylls i alla fall rummet med liv.

Jag har börjat tänka mer och mer på mina ägg den senaste tiden. I vår utredning så såg dem att jag hade ägg vid 2 tillfällen, ett varje gång som var drygt 15mm och 17mm. Vi var så lyckliga när vi hade sett äggen, såsom jag föreställer mig att vanliga par är efter ett ultraljud som visar hjärtljud. Det var som att vi hade fått en glimt av Dig, eller i alla fall ett hopp om Dig. Vi hade fått besked om att det inte var några fel på oss, jag tänkte att nu när vi slappnar av och nu när vi har sett ett 17mm stort ägg, så kommer Du.

Dem konstaterade att jag har jämn cykel, att jag producerar ägg men dem kollade aldrig kvalitén på äggen och det är en krypande oro som gager och bekymrar mig. Varför gör dem inte det? Är inte det som att titta på ett klick spermier och konstatera "japp det finns spermier?". Tänk om äggen är kassa och tänk om det är de man kommer fram till på IVF:en? Jag skulle bli galen av ilska om man låtit oss lida och tro och hoppas i och med orden det är inget fel på er, vi bedömer att ni har goda chanser att bli gravida på egen hand. Jag skulle skuldbelägga dem för att ha gjort mig sjuk av längtan, för att inte ha lyssnat när jag sagt att något måste vara fel. Jag skulle anklaga dem för att ha kastat bort betydelsefulla- kanske avgörande år. År som vi aldrig skulle få tillbaka, kanske år när chansen fortfarande funnits. Jag skulle aldrig förlåta dem.

Jag tänker försöka att göra det omöjliga. Jag har bestämt mig för att försöka sluta längta efter Dig nu. Jag orkar inte falla så långt gång efter annan, jag kommer aldrig bli frisk då. Och kanske kommer Du inte så länge som jag är sjuk heller? Jag tänker fokusera på annat nu, jag tänker verkligen försöka. Jag kan inte bli gravid utan hjälp, jag tänker övertyga mig själv om det. Kanske blir det lättare då? Kanske inte. Jag orkar inte analysera varenda värk, varenda gång det känns annorlunda, varenda gång jag mår lite illa, när jag kissar oftare än vanligt, så fort mensen är 1 timme sen. Jag orkar inte. Du kommer ju ändå inte. Och tänk om jag till slut får veta att det aldrig ens fanns en chans.

Jag undrar samtidigt om det går att sluta längta och hoppas? Utan att ha bevis för att rädslan och ovissheten är obefogad - eller är dem förbundna till varandra tills dess att motsatsen beivsas?

Nu har det snart gått ett år sedan vi flyttade in, hatar du också rummet? Om du visar Dig, så ska jag möblera rummet med kärlek, tills dess att Du kommer. Jag lovar.