Alla inlägg under mars 2013

Av Karin - 10 mars 2013 23:05

Och rädslan för att bli lämnad. Jag är inget av den som jag brukar vara. Det finns inte ens några spår av den tjej du en gång föll för. Jag saknar henne. Jag saknar henne med oss. Och jag förstår att du också gör det.


Ett av mitt livs värsta dagar börjar gå mot sitt slut. Jag har så många tankar och så mycket känslor som vill formuleras i ord och meningar framför mig. Som ett sätt att förklara, som ett sätt att pysa ut lite av det onda. Som ett sätt för mig själv att förstå.


Jag sjönk som en sten till havets botten idag och det fanns inget jag kunde göra för att förhindra det. Eller sanningen är nog snarare att det inte fanns något jag orkade göra för att förhindra det. Jag har famlat efter något att ta tag i den senaste tiden och under de senaste dagarna hade jag börjat få förhoppningar om att att Du nu äntligen fanns. Det var Du som skulle hjälpa mig upp. Jag har längtat efter Dig så länge och det verkade vettigt att Du skulle rädda mig nu, nu när jag behövde Dig som mest. Vi skulle rädda varandra. Jag skulle ge Dig all kraft jag har och kämpa ännu hårdare för att återfå gnistan. Med Dig skulle det vara lättare, Du skulle vara gnistan. Det är så tomt, meningslöst och förbannat svårt utan. Du skulle antagligen sudda ut den ena utmaningen som jag står inför, depressionen. Din saknad är depressionen. Depressionen är Din saknad.


Kvar skulle bara utmattningen vara och den skulle vi vinna över tillsammans, med vår nyfunna kraft, hade jag hunnit tänka.


Istället slutade min kropp att fungera, stängde av och sjönk ihop. Jag var flera gånger osäker på om mina ben skulle orka hålla mig uppe, på om mitt hjärta skulle slå sig ur kroppen och om jag skulle svimma bort och inte vakna förens värken i kroppen gett med sig. Kanske samtidigt som gräset är som grönast och solen som varmast, tänkte jag. Det kändes rimligt att slippa några månader. I all tomhet stirrade jag framför mig, på en knapp, en vägg eller ett tyg. Det spelade ingen roll, bara något att vila ögonen på och försvinna iväg.


Jag såg mig i spegeln och föll i gråt. Ett grått sorgset men annars uttryckslöst ansikte mötte mig och jag funderade över hur det blev såhär?


Det som räddade mig idag var kramarna och klapparna över ryggen. Jag ber dig, stanna hos mig. Tillsammans hittar vi henne igen. Efter det här kan vi dansa genom livet med vetskap om att vi klarar allt.



ANNONS
Av Karin - 10 mars 2013 10:43

Det är aldrig vår tur.

ANNONS
Av Karin - 9 mars 2013 11:10

Jag hoppas fortfarande!

Jag har gått 5 dagar över tiden och jag är alltid väldigt punktlig! Jag tog som ni vet ett negativt test i onsdags (eller var det i torsdags?) och jag har inte vågat testa igen. Jag har en svag molnande värk långt ner i magen (ganska konstant), även en del värk långt ner i ryggslutet, det har strålat i mina ben till och från och mina bröst är väldigt svullna och ömma. Jag vet att allt detta är tecken på graviditet, tyvärr är det ju också tecken på antågande mens.

Vem var så jävla dum och gjorde symptomen likadana?

Det jag känner störst oro för är att det känns som att mensen är precis innanför och bara väntar på att få komma ut. Som att jag tvingar den att stanna kvar där inne. Jag är rädd för att hastigt ställa mig upp och för att gå på toa, så jäkla rädd för att hoppet ska grusas på en hundradels sekund. Jag vill inte att denna tid av hopp ska försvinna. Såhär nära en graviditet har jag aldrig tidigare varit.

Snälla snälla, låt det vara vår tur.

//hopp&förtvivlan

Av Karin - 8 mars 2013 13:10

Jag vill inte. Jag vill bara inte. De där dagarna. De som jag längtade efter i början, dagarna när vi skulle få veta kändes så hoppfulla och spännande och jag knappt kunde vänta. Jag hatar dem nu. Avskyr. Jag önskar att jag kunde sova bort dem. De vänder ut- och in på min kropp och blottar min själ. Och jag tycks liksom helt sakna skinn. Jag är helt öppen. Mottaglig. Allt ömmar, bränner och går direkt in - utan skydd. SårbarAtt gå över tiden - att leka med min själ på det mest fruktansvärda sätt. En gnutta hopp väcks och jag önskar att den kunde förbli släckt, såsom jag har kämpat för att det ska vara. Skona mig.


Känns det som att det är på väg? Känns det lite annorlunda just den här månaden? Borde det... Eller det borde kanske inte? Känner jag? Eller hoppas jag bara? Vad är vad? Det är nog lite annorlunda ändå... eller?


Jag kan inte styra något. Jag är fast i en kropp som inte vill lyda. Som har helt andra planer för mig än vad jag har för mig själv. Maktlöshet.


Jag vill knappt gå på toaletten. Jag vågar inte. Låt mig stanna i hoppet ett tag till. Men jag vill inte bli besviken för att hoppet har väckts (igen) så dra inte ut på det bara för att luras. Snälla, bara låt det vara.


Vara vår tur.


Jag orkar inte plocka upp skärvorna. Inte igen.


Av Karin - 8 mars 2013 13:10

Jag vill inte. Jag vill bara inte. De där dagarna. De som jag längtade efter i början, dagarna när vi skulle få veta kändes så hoppfulla och spännande och jag knappt kunde vänta. Jag hatar dem nu. Avskyr. Jag önskar att jag kunde sova bort dem. De vänder ut- och in på min kropp och blottar min själ. Och jag tycks liksom helt sakna skinn. Jag är helt öppen. Mottaglig. Allt ömmar, bränner och går direkt in - utan skydd. SårbarAtt gå över tiden - att leka med min själ på det mest fruktansvärda sätt. En gnutta hopp väcks och jag önskar att den kunde förbli släckt, såsom jag har kämpat för att det ska vara. Skona mig.


Känns det som att det är på väg? Känns det lite annorlunda just den här månaden? Borde det... Eller det borde kanske inte? Känner jag? Eller hoppas jag bara? Vad är vad? Det är nog lite annorlunda ändå... eller?


Jag kan inte styra något. Jag är fast i en kropp som inte vill lyda. Som har helt andra planer för mig än vad jag har för mig själv. Maktlöshet.


Jag vill knappt gå på toaletten. Jag vågar inte. Låt mig stanna i hoppet ett tag till. Men jag vill inte bli besviken för att hoppet har väckts (igen) så dra inte ut på det bara för att luras. Snälla, bara låt det vara.


Vara vår tur.


Jag orkar inte plocka upp skärvorna. Inte igen.


Av Karin - 7 mars 2013 09:54

Jag vaknade 04.27, katten jamade och jag försökte dölja att jag hade vaknat. Kissnödig. Fan. Min mens är några dagar sen och jag hade bestämt mig för att ta ett gravtest. Motvilligt. Jag orkar inte se ett negativt test igen. Jag vill inte heller få mens utan att vara förberedd. Så vilket väljer jag denna gång? Jag är den som måste välja. Jag är den som också drabbas. Jag klev upp och kissade i muggen, som så många gånger förr, jag behöver knappt vara vaken längre - jag vet hur allt funkar även sovandes. Stack ner den tunna stickan (sådana som man beställer på nätet när man inser att man lagt en förmögenhet på fina, dyra graviditetstest), räknade sekunderna, föreställde mig det där jävla negativa resultatet som alltid dyker upp. La stickan plant, det negativa strecket dök upp fortare än kvickt. Jag satt kvar på toaletten, orkar inte ställa mig upp och vänta, det kan dyka upp ett streck till en stund senare - har jag hört. Kan lika gärna sitta kvar. 


Plötsligt ser jag ännu ett streck. Är det sant? Det kan inte vara sant? Jag tittade bort och tittade tillbaka, fortfarande kvar. Jag inbillar mig inte. Jag satt kvar på toaletten som paralyserad och tittade på testet, 2 streck, jag som inte längre trodde att det var möjligt.. Jag tänkte tillbaka på månaden som passerat och på alla "gravidsymptom" jag har haft, jag tänkte också på att denna månad av alla borde vi inte ha blivit gravida (men det är ju just då man blir gravid, enligt vissa). Är det möjligt? Chockad för jag min hand mot min öppna mun och tittade ner på stickan och mina ögon fylldes av tårar, "är det äntligen vår tur nu". Jag tittar på min mage och tänker "finns Du där inne?". "Var det vila min kropp behövde för att det skulle funka"? Jag hinner tänka att jag måste ta en bild på strecken och jag vet att de kommer att synas båda två, för så pass starkt syns dem. Jag tänker för mig själv "Joakim, visst ser du ett streck här?", fortfarande osäker på lyckan. Jag ser framför mig hur jag skuttar ut till honom med den glada nyheten och att vi sedan ligger tätt omslingrade av lycka enda tills solen står högt på himlen. Men istället sitter jag kvar på toaletten med stickan i min hand, med en bubblande lycka inuti mig. Det känns som att det bara är jag i hela världen som är vaken och jag vet något som ingen annan vet. Något fantastiskt vackert. Men det finns något annat, en annan känsla.. Någon slags osäkerhet som att "det vore för bra...". Jag kan inte tro att det är sant.


Det är då jag ser det. På stickan finns en skarv och i skarven har det samlats vätska, som blivit lila. Mitt fina älskade streck är på låtsas. Det är inte på riktigt. Jag slänger skiten. Torkar tårarna och lägger mig och försöker somna om. Tankarna virvlar runt i mitt huvud. Den starkaste känslan just då, är konstigt nog glädje. Det var så underbart att få se ett positivt test. Det var en sådan bubblig lycka som infann sig i min kropp, för en liten, liten stund vad jag gravid och det uppfyllde hela mitt väsen.


När jag sedan vaknade några timmar senare var jag spänd som en pilbåde. Alla muskler värkte och kroppen kändes som bly. Det verkar orimligt att orka bära kroppen från sängen. Jag orkar inte ens lyfte ett finger, försökte faktiskt. Ångest. Kroppen har ångest, varenda cell och varenda muskel krampar av ångest.


inget annat gör så ont som att längta efter ett barn.

Av Karin - 6 mars 2013 15:40

Den ljuva förnimmelsen. Känslan svepte genom min kropp. Välbehag. En känsla av välbehag. För en kort stund, på promenad i den rödfärgade skymningen hände något, en känsla sökte sig genom min kropp och yttrade sig rent fysiskt i ett leende. Jag fyllde mina lungor av djupa andetag och drog in luften som denna kväll påminde mig om våren. Mina axlar släpptes ner och jag tittade framåt, såg husen omkring mig och kände att jag gick. Precis där, precis just då gick jag. För en kort sekund var allt som bortblåst, ingen tyngd som vilande över min kropp, inget grått över mina tankar, ingen tryckande sorg och ingen hopplöshet. Allt var som vanligt. Jag kände mig som vanligt.


Jag har accepterat vart jag befinner mig. Jag har insett att det kommer att ta tid. Men jag vet vad jag hade gjort dagarna innan, jag vet hur jag tog mig dit. Jag vet min utmaning. Jag ska fortsätta att göra så nu. Jag vill känna känslan flera gånger, den ljuva förnimmelsen av att bara vara jag.

Av Karin - 1 mars 2013 12:59

Jag höll i en fakura och tänkte "den här behöver jag inte betala redan, det går ut först den sista februari". Jag lägger undan fakturan och råkar se datumet på datorn, är det redan mars? Vart tog januari vägen? Har februari passerat? Är det MARS?


Hur hände det? Och vart var jag?


Det känns otäckt. Jag kommer inte ihåg de senaste månaderna. Det är som en töcken, otydligt, luddigt, med inslag av grått. Jag kan inte förstå hur dagarna har kunnat passera utan att jag uppmärksammat dem eller ens varit närvarande?


Samtidigt känns det ganska komiskt. Det var ju tiden jag alltid ville ifatt, det var den jag jagade. Nu minns jag den inte ens, den har flygit förbi mig och jag har inte haft en chans att hålla jämntakt. Jag ligger efter rejält. Och vad händer? Egentligen inte så mycket, världen fortsätter att snurra.


Idag (eller just nu i alla fall) är en ljus dag. De allra flesta dagar kan jag inte förstå att jag någonsin har varit lycklig, än mindre känna det. Jag kan inte hellre tro att jag någonsin kan komma ur detta tillstånd, att jag kan känna mig lycklig igen. Det känns omöjligt. Som en evig dom jag för alltid måste utstå.


Igår kollade jag igenom mitt bildarkiv på Facebook. Jag blev tårögd. Där var jag ju, lycklig. Jag var till och med superlycklig. Det fanns en tid när jag tyckte att jag hade allt. Att vi hade allt.


Men så kom den där långa kampen för det enda som jag verkligen ville ha. Den och den hopplösa vardagen på jobbet fällde till slut krokben på mig och jag föll. Det var inget, eller ingen, förutom möjligtvis Du som hade kunnat förhindra det. Jag föll hårt och utan chans att värja mig.


Så, världen kan fortsätta snurra. Datumet på fakturan kommer att påminna mig om vart i tiden världen befinner sig och det spelar egentligen ingen roll, vart jag befinner mig är det viktaste.




Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se