Acceptans. Mycket ryms i det ordet. Mycket som är väldigt svårt och som liksom tycks kriga mot ordets betydelse. Att acceptera. Ett ord som ser konstigt ut, liksom påhittat. Otroligt stor innebörd. Det är mycket jag inte tror mig kunna acceptera just nu. Vad betyder det egentligen att acceptera något? Ska det vara känslolöst? Ska det vara neutralt? Ska det vara okej eller ska det kanske rent av kännas bra (trots att det var dåligt)? 

Några minuter från skrivande stund slår klockan midnatt och dag 2 i april är ett faktum. Spontant kändes den 2a april som ett bra datum, ett lyckligt datum och jag letar i min numera långsamma hjärna efter anledningen till det. Ganska snart dyker det upp. Jag började min nya tjänst den 2a april. För ett år sedan. Och jag drar mig till minnes över hur stolt jag var, hur motiverad jag var, hur jag äntligen - för första gången kände att jag nog hade hamnat på rätt ställe i arbetslivet och jag var nästan tvungen att tygla min ambition när jag svävade fram till ännu en ny arbetsdag, som liksom den förra flög förbi. Detta jobbet, det skulle bli min stora chans, det var fanns ingen tvekan och jag var oerhört lycklig för möjligheten. Nu skulle inget gå fel. Jag hade hamnat så rätt.

Nu känner jag mest ilska och jag antar att det är ett steg i sorgeprocessen. Ilska för att jag, med en till synes odödlig motivation och tro på att allt är möjligt placerades in i det omöjliga och förväntades göra det möjligt. Det gick förstås inte. Jobbet blev istället en bricka, kanske den största, mot mitt förfall. Mot min utbrändhet. Mot att allt tog slut och jag numera tvingas fördela min lilla energi mellan olika dagars (o-)viktiga göromål. För att jag numera inte orkar umgås med mina vänner, för att jag numera aldrig vet hur jag mår bara timmar framför mig, för att jag numera får panik av tanken på bio, på affärer och människor. Förfallet tog det med sig. En bit av mig. För att jag numera stundtals inte alls känner min kropp, får svettningar och yrsel av tanken på enklare grejer. För att jag inte kommer ihåg, för att jag glömmer och får fråga om, för att jag helst vill att det ska vara tyst och störs av musik och TV, det liksom äter upp min kraft. För att jag numera måste hejda mig även om en gnutta energi finns - för att inte göra slut på den igen. Istället tvingas jag balansera på den depressiva kanten, med ena foten skrapandes på kanten och andra utanför. I bästa fall. För att jag numera har klippkort hos både kurator och sjukgymnast som bekräftar att mina muskler "sover" och jag får enkla övningar för att långsamt väcka dem till liv igen. En alltigenom otrevlig upplevelse. Anledningen till att jag, efter att ha snurrat många sömnlösa varv i sängen istället låter tangenterna flöda under mina fingrar. 

Oftast känns det som att jag bearbetar tanken på att inte kunna gå tillbaka till samma sammanhang. Om inget där har förändrats kommer jag sannolikt gå samma väg till mötes igen. Om jag hade något bättre skulle jag kunna acceptera det, någorlunda i alla fall. Med något bättre skulle jag rak i ryggen ha valt det nya, inte misslyckats det gamla. Men jag skulle nog alltid undra om jag hade klarat det, om jag hade återvänt. Eller om jag hade fallit igen. Nu har jag inget bättre och jag pendlar mellan ilska över utomstående faktorer och eget misslyckande. Jag kan aldrig acceptera vissa saker. Faktiskt inte. Det vore inte rättvist mot mig själv. För det var fel. Alltigenom fel.

Och fel kan man aldrig acceptera.

Acceptans, dra åt helvete.