Acceptans. Mycket ryms i det ordet. Mycket som är väldigt svårt och som liksom tycks kriga mot ordets betydelse. Att acceptera. Ett ord som ser konstigt ut, liksom påhittat. Otroligt stor innebörd. Det är mycket jag inte tror mig kunna acceptera just nu. Vad betyder det egentligen att acceptera något? Ska det vara känslolöst? Ska det vara neutralt? Ska det vara okej eller ska det kanske rent av kännas bra (trots att det var dåligt)? 

Några minuter från skrivande stund slår klockan midnatt och dag 2 i april är ett faktum. Spontant kändes den 2a april som ett bra datum, ett lyckligt datum och jag letar i min numera långsamma hjärna efter anledningen till det. Ganska snart dyker det upp. Jag började min nya tjänst den 2a april. För ett år sedan. Och jag drar mig till minnes över hur stolt jag var, hur motiverad jag var, hur jag äntligen - för första gången kände att jag nog hade hamnat på rätt ställe i arbetslivet och jag var nästan tvungen att tygla min ambition när jag svävade fram till ännu en ny arbetsdag, som liksom den förra flög förbi. Detta jobbet, det skulle bli min stora chans, det var fanns ingen tvekan och jag var oerhört lycklig för möjligheten. Nu skulle inget gå fel. Jag hade hamnat så rätt.

Nu känner jag mest ilska och jag antar att det är ett steg i sorgeprocessen. Ilska för att jag, med en till synes odödlig motivation och tro på att allt är möjligt placerades in i det omöjliga och förväntades göra det möjligt. Det gick förstås inte. Jobbet blev istället en bricka, kanske den största, mot mitt förfall. Mot min utbrändhet. Mot att allt tog slut och jag numera tvingas fördela min lilla energi mellan olika dagars (o-)viktiga göromål. För att jag numera inte orkar umgås med mina vänner, för att jag numera aldrig vet hur jag mår bara timmar framför mig, för att jag numera får panik av tanken på bio, på affärer och människor. Förfallet tog det med sig. En bit av mig. För att jag numera stundtals inte alls känner min kropp, får svettningar och yrsel av tanken på enklare grejer. För att jag inte kommer ihåg, för att jag glömmer och får fråga om, för att jag helst vill att det ska vara tyst och störs av musik och TV, det liksom äter upp min kraft. För att jag numera måste hejda mig även om en gnutta energi finns - för att inte göra slut på den igen. Istället tvingas jag balansera på den depressiva kanten, med ena foten skrapandes på kanten och andra utanför. I bästa fall. För att jag numera har klippkort hos både kurator och sjukgymnast som bekräftar att mina muskler "sover" och jag får enkla övningar för att långsamt väcka dem till liv igen. En alltigenom otrevlig upplevelse. Anledningen till att jag, efter att ha snurrat många sömnlösa varv i sängen istället låter tangenterna flöda under mina fingrar. 

Oftast känns det som att jag bearbetar tanken på att inte kunna gå tillbaka till samma sammanhang. Om inget där har förändrats kommer jag sannolikt gå samma väg till mötes igen. Om jag hade något bättre skulle jag kunna acceptera det, någorlunda i alla fall. Med något bättre skulle jag rak i ryggen ha valt det nya, inte misslyckats det gamla. Men jag skulle nog alltid undra om jag hade klarat det, om jag hade återvänt. Eller om jag hade fallit igen. Nu har jag inget bättre och jag pendlar mellan ilska över utomstående faktorer och eget misslyckande. Jag kan aldrig acceptera vissa saker. Faktiskt inte. Det vore inte rättvist mot mig själv. För det var fel. Alltigenom fel.

Och fel kan man aldrig acceptera.

Acceptans, dra åt helvete.

 

Sofia

2 april 2013 21:09

Det är med sorg i hjärtat jag läser om hur dåligt du mår. Jag hoppas med all min kraft att det vänder snart och energin i dina fingrar mot tangentbordet kan hjälpa dig tillbaka.

Jag har också ett jobb som stundtals känns som det kommer sänka mig. Jag har nog svårt att acceptera att jag faktiskt mår dåligt. Hur var det för dig? Gav kroppen upp tillslut? Jag funderar på att försöka får mig sjukskriven när IVF nr 2 drar igång för jag vet inte riktigt hur jag ska orka med både det och jobb.
Kram

Karin

2 april 2013 21:20

Tack Sofia, vad fint du skriver!

För mig tog det bara stopp, krasch bom bang, rent fysiskt. Jag hade inte hunnit tänka så mycket innan, jag var medveten om att jag var stressad och att jag konstant tänkte på den kaotiska jobbsituationen, dag som natt men jag ska erkänna att jag inte trodde att kroppen kunde lägga av om inte det mentala gjort det. Jag var inte medveten om hur dåligt jag mådde men i efterhand ser jag alla signaler. Första tiden tog det ett par timmar att komma upp ur sängen, det kändes inte som att kroppen orkade. Första veckorna sov jag 14-15 timmar/dag, hade jättehög puls, var yr och totalt orkeslös.

Jag skulle verkligen önska att jag hade dragit i handbromsen innan och sluppit genomgå detta. Så om du känner att du bör ta en paus för att orka så gör det! Det är en förmåga att kunna känna när det är nog och handla i förebyggande syfte. Jag tror t.om att det finns något som heter "förebyggande sjukskrivning..", kan vara bra att känna till.

Tack igen för din omtanke!
Kram

 

Sofia

3 april 2013 15:56

Tack för ditt svar :)
Det kanske är bäst att försöka göra så i förebyggande syfte. Jag har dock väldigt svårt att acceptera att jag inte skulle klara av att jobba, genomgå IVF, kommande flytt och träna ett handbollslag på det. Men när man tänker efter så kan det nog vara bra att dra i den där handbromsen innan det är för sent. Jag ska bara komma fram till att det är det bästa för mig ;)

Kämpa på nu med ditt välmående så står jag och hejar på sidan av :)
Kram!

Karin

3 april 2013 16:09

Nej man tycker ju att man har allt under kontroll jämnt och att "det inte händer mig" men det kan ju göra det tyvärr. Jag hoppas att du gör det som du tjänar på i längden och det som blir rätt för dig. Man vet oftast inte vart gränsen går förens den är passerad men det låter som att du är närvarande nog att fundera på om det riskerar att bli för mycket snart, vilket ju är ett viktigt steg!

Tack för ditt hej:ande, det värmer!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...