"Jag saknar dig. Jag saknar DIG. Ofta". Orden får mina ögon att tåras även i skrivande stund och drar mig tillbaka till ett ögonblick när två personer möttes igen efter en sällsynt svår tid. Jag ville bara älta. Jag kunde bara älta. Det fanns inget annat i mitt medvetande än just det. Och du orkade inte längre lyssna, du hade längre ingen plats att förvara mitt ältande, det åt upp dig och du var nära att explodera. Jag såg det på dig så jag tystnade. Du drog dig undan mig. Jag hade ältandet i mitt huvud, det liksom sprängde mitt medvetande men vi åt många middagar under tystnad. Ibland försökte du prata om något men min frånvarande blick och det faktum att jag inte ens orkade försöka använda min mimik i ansiktet fick dig nog till slut att ge upp. Vi sa inget. Bara ljudet från besticken hördes. Men inom oss pågick det ett krig. Olika krig, skulle jag tro. Men födda ur samma kris. Som en klocka tickade du och jag noterade alla steg, du närmade dig och jag var orolig. En dag smällde det för dig, allt brast och det som inte längre hade en plats inom dig fyllde istället ett helt rum, ja kanske hela universum. För en stund. Nu var jag tvungen att vara stark. Hålla dig uppe, luta ditt huvud mot min trötta axel, torka dina tårar och stryka ditt hår från ansiktet. Du somnade tvärt, mitt i tårarna drog du några djupa andetag och somnade. Jag la täcket över dig och försökte somna, det gick inte. Istället låg jag i timtal och tittade på dig, lyssnade på dina andetag. För ett ögonblick lät det som att din kropp fortfarande kämpade, liksom väste ut det onda i häftiga andetag. Kanske var det så. Det var känslor av både oro och lättnad för mig. Det var såhär det skulle bli, det var nu du hade exploderat. Jag hade väntat. När jag gick längst den sandande vägen på väg tillbaka till dig morgonen därpå fick jag en konstig känsla, det kändes som att jag inte längre kände dig. Vem var du? Vad hade du gjort i virrevarret? När jag kom in satte jag mig vid din sida och du lät dig inte väntas, du ville vara nära, vi möttes i en lång kram och dina tårar rann nerför dina kinder. Tankarna om att jag inte längre kände dig försvann med detsamma. Du var samma vackra man. Ännu vackrare. Vi pratade om det som hade hänt och försökte förstå. Det kändes skönt för mig att för en stund prata om vad som hände med dig. Plötsligt, utan förvarning sa du "Jag saknar dig. Jag saknar DIG. Ofta" och blicken som mötte mig var tårfylld men så ärlig och kärleksfull. På en hundradels sekund förvandlades mina känslor och aldrig någonsin har tårar kommit så snabbt. Äntligen. I all smärta, i den avgrundsdjupa sorgen som denna helg innebar hittade vi så tillbaka till oss igen. Vackra vi. Vad som gjorde den största skillnaden för mig kan man nog länge diskutera. Var det närheten du gav mig igen? Var det att få vara stark för en stund? Var det lugnet i att se att du också var ledsen och uppriven? Var det lugnet i att den för mig väntade explotionen var förbi? Kanske för att en oro försvann? Det kanske var en kombination. Vilket som, så hände något med mig från den dagen. Vi är alla sköra, vi håller uppe varandra, i olika tider och på olika sätt. Vi är starka åt varandra när det behövs.

Jag blev gladare från den dagen när kärleken vann över sorgen.

Att se tillbaka. Jag undrar hur det kommer att vara när jag en dag, framme på andra sidan, blickar tillbaka på den här tiden? Vilka ögonblick kommer att lysa starkast, betyda mest, vara avgörande för än den ena och än det andra? 

....Och vi saknar henne båda två. 

 

Maria

11 april 2013 12:45

Torkar tårar, ett litet leende som smakar salt. Det är något med att visa sitt inre och våga be om hjälp, våga visa uppgivenhet och få byta roller. Jag längtar efter att få se dig, er. Vill så instinktivt ge dig en kram just i detta nu.

små små steg fina vän. små steg.

Karin

11 april 2013 14:40

Vilken fin kommentar! Du tårögd av mina ord - jag av dina! Kram

 

JW

12 april 2013 09:26

Du skriver så målande! Och jag känner igen mig, i dina ord, i din smärta. Men det blir bättre, jag lovar! Kärleken är värd att kämpa för, att vänta på, och när ni är medvetna om det blir det lättare. Och viktigare..

Massa kramar

http://drommaromsmatt.wordpress.com

Karin

14 april 2013 20:42

Tack för ditt stöd och din fina kommentar!
Kram

 

Anna

14 april 2013 20:09

Du skriver med starka ord som berör. Jag önskar er allt gott och skulle så gärna vilja läsa om er lycka med dina beskrivande ord. Kram!

Karin

14 april 2013 20:41

Tack snälla! Jag hoppas få dela med mig av lyckans ord framöver :)
Kram & tack för ditt stöd

 

jakten efter total lycka

17 april 2013 10:06

stora tårar rinner ner för mina kinder och undrar för mig själv varför jag inte hittat till din blogg tidigare.. Nu ligger du på min blogglista och jag ser fram emot att följa dig. Tack för den enormt vackra beskrivningen av den helg då ni kom varandra närmre. Helt ärligt, mina tårar rinner fortfarande.
En stor kram till dig!!!!

http://jakteneftertotallycka.blogspot.se

Karin

17 april 2013 10:25

Vad gullig du är! Dina ord gör mig jätteglad och du, nu har vi varandra på blogglistorna :)
Tack och kram tillbaka

 

Carl

9 augusti 2013 01:17

Det är nog det vackraste jag läst tårarna bara rinner ner från kinderna.

Karin

9 augusti 2013 10:08

Dina ord är nog de vackraste jag har läst. Tack!

Blir också så nyfiken på vem du är? Trodde inte att jag hade läsare av manligt kön, fördomsfullt nog.

Tack igen!

 

Carl

10 augusti 2013 23:52

Carl heter jag svensk kille på 26 år som bor i Norge nu för tiden;;). jo mig har du av manligt kön som läsare

Karin

11 augusti 2013 10:21

Tack för infon och kul att du läser min blogg! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...