Jag läser en artikel om en misshandlad 1-åring. Barnet har systematiskt blivit slagen, bränts och bitits av sin mammas pojkvän. Mamman uppger att hon varit för rädd för att ta barnet till sjukhus. Det är till slut ett anonymt tips som gör att socialtjänsten hittar barnet så pass svårt misshandlat att hon inte längre kan gå. Mitt hjärta går i tusen bitar och jag tänker på alla oss som vill bli föräldrar. Som inte önskar något hellre. Vi som gör vad som helst. Vi som bär på så mycket kärlek till vårt ofödda barn att vi nästan spricker. Vi som går igen fertilitetsutredningar och kanske även vidare mot adoption, där blir vi granskade och utredda in i sömmarna för att någon ska få ett "godkänt" på ett papper, först då får man adoptera. Processen tar ofta flera år. År av längtan och ovisshet. Det är såklart bra att adoption görs noggrannt. Men vad händer med alla dem andra som inte är lämpliga föräldrar? Medan vi längtar och gråter oss till sömns i längtan efter ett barn, misshandlas barnet i huset bredvid. Dem fick skaffa barn men vi måste vänta. På något sätt ökar det på min smärta. Varför inte vi, när vem som helst annars?

 

Sofia

15 april 2013 22:46

Det är så orättvist att man blir helt galen när man börjar tänka på det :(

 

jakten efter total lycka

17 april 2013 10:00

åh jag blir alldeles tårögd. Det är fruktansvärt!!! Tänk en sådan orättvisa. Barn som far illa som skulle ha det så mycket bättre hos oss som redan älskat dem i flera år innan de kommer till oss. Man önskar att det fanns någon slags lämplighetsprövning för alla som blir föräldrar..
Kram

http://jakteneftertotallycka.blogspot.se

 

Langtarefterbarn

18 april 2013 11:38

Jag kan inte annat än hålla med. Galet hur vissa bara tittar på varandra och blir gravida. Vissa som inte ens borde få ha barn.
Jag hoppas så att det är din och min tur snart! Tillsammans är vi starka! :)
Kraaaam

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...