Jag var rädd. Rädd för att framstå som för frisk. Hemma så har vi hittat tillbaka till något som mer kan liknas vid vanligt. Vi äter middag ihop, jag är där, vi småpratar och skrattar ibland. Vi pratar om annat än mitt ältande. I mig finns annat än mitt ältande. Och jag har lyckats att klippa mig, efter 4 månaders försökande. När jag gick mot mötet pratade jag med mamma på telefonen och jag var så rädd för att ha en bra dag och att dem inte skulle tycka att jag verkade sjuk. För att dem skulle säga att livet är hårt för oss alla, men då måste man bita ihop och jobba lilla vän. Jag mötte upp min kurator och tillsammans ställde vi oss i kön. Tydligen öppnade det vid 10 och alla samlades här några minuter innan. Jag blev stressad, det var så mycket ljud och människor fortsatte att fylla på, dörren klickade gång på gång, en tung dörr som låter när låskolven går ur, ny människa in, jag mer yr. Alla intryck bombaderar mig och jag kan inte sålla. Jag tittar ner i golvet, jag ser att min kurator ser. Jag känner mig plötsligt så svag. Jag som nyss hade trott att jag var för stark. Jag funderar på att gå ut, ställa mig utanför men jag står som fastklistrad i marken med blicken i golvet. Jag fokuserar på att försöka att inte ta in allt, att inte stressa upp mig. Hur blev jag denna personen? Dörren öppnas återigen och där står en kille med en stor leverans och han säger uppgivet "det är väl helt otroligt, skaffa er något att göra om dagarna istället för att stå här och knacka på dörren". Jag känner mig träffad men ändå inte. Jag skulle vilja skrika till honom, vänta du bara, det kan hända vem som helst. Vem som helst kan falla. Men istället fortsätter jag att titta ner i golvet. Skamsen. Jag förstår att dörrarna nog öppnats nu för strömmen av folk börjar röra på sig. Jag följer med. Jag känner mig så svag. När vi står i den långa kön i den stora salen så inser jag att jag nu befinner mig på andra sidan. Det känns konstigt. Så många gånger jag har sagt till människor med psykisk ohälsa att man kan ha ont i själen likaväl som att man kan ha ont i ett ben, det är inte konstigare. Trodde jag på det själv nu när jag stod där? Eller var det något jag bara sa, utan att verkligen verkligen tycka så? Jag stod inför sanningen. Plötsligt satt vi i rummet med min handläggare. Alla frågor, läkarintyget - det som upprör mig mest. Fel diagnos och en bedömning om att jag kan återgå i jobb imorgon. Jag som inte ens kan gå in i en affär, gå en promenad i stan, svara på frågan hur mår du utan att börja gråta eller träffa mina finaste vänner mer än en timme åt gången, hur ska jag kunna jobba? Samtidigt så mycket skam. Och stress. Jag vill så gärna kunna bemöta deras frågor med raka svar, med datum om när jag kan börja jobba igen och vad som behövs för att jag ska må bättre. Men hur skulle jag kunna göra det när jag inte ens trodde att jag kunde hamna här? När jag i januari trodde att jag bara behövde sova några dagar, när jag fnös åt att jag nog skulle behöva några veckor, som sedan efter samtal med psykolog och undersökning hos sjukgymnast blev månader. Hur skulle jag kunna veta när jag inte vet något som händer, när varje dag innebär något nytt? Hur skulle jag kunna veta hur jag mår i slutet av maj när jag gick från att känna mig för frisk till sjuk på några få minuter stunden innan? Som svar redan på första frågan fick hon tårarna. Och tårarna följde oss genom hela samtalet, ibland tystnade jag för att min röst bröts. Jag försökte hitta orden i min grötiga hjärna och kände stressen för att säga fel saker. Jag som annars är diplomatisk och lugn, som aldrig pratar i affekt, satt nu där som en enda känsloladdning och babblade på utan tanke. Jag hörde min kurator prata om mig, om högpresterande kvinna och hur vi, som har ett kaos på jobbet brukar falla efter en tid av ofrivillig barnlöshet, oförklarlig i vårt fall. Jag berättade om akupunkturen och hon antecknade på eget initiativ, det är bra tydligen, att jag hade sökt mig dit på eget initiativ. Jag gillade akupunkturen, det hände något där, jag ser fram emot att fortsätta, även om det var på gränsen till obehagligt först, så kändes det annorlunda i kroppen. Det sa jag till tjejen på mötet. Resten säger jag till er, jag blev övertygad när han genom att känna på min puls kunde säga en massa saker om mig. Att jag fryser ofta, att jag ofta har kroppsdelar som är kalla, att jag får svullna och onda bröst innan mens och att min mage är ur balans. Mer om det en annan gång. Rädslan för att framstå som för frisk suddades såklart ut redan i kön och än mer när alla tårar rullade när jag försökte svara på hennes frågor, jag är inte frisk. Låt mig få bli det, jag lovar att jag vill och att jag jobbar för det men stressa mig inte, jag gör det så bra själv.