Direktlänk till inlägg 17 april 2013

Skaffa dig ett jobb.

Av Karin - 17 april 2013 10:33

Jag var rädd. Rädd för att framstå som för frisk. Hemma så har vi hittat tillbaka till något som mer kan liknas vid vanligt. Vi äter middag ihop, jag är där, vi småpratar och skrattar ibland. Vi pratar om annat än mitt ältande. I mig finns annat än mitt ältande. Och jag har lyckats att klippa mig, efter 4 månaders försökande. När jag gick mot mötet pratade jag med mamma på telefonen och jag var så rädd för att ha en bra dag och att dem inte skulle tycka att jag verkade sjuk. För att dem skulle säga att livet är hårt för oss alla, men då måste man bita ihop och jobba lilla vän. Jag mötte upp min kurator och tillsammans ställde vi oss i kön. Tydligen öppnade det vid 10 och alla samlades här några minuter innan. Jag blev stressad, det var så mycket ljud och människor fortsatte att fylla på, dörren klickade gång på gång, en tung dörr som låter när låskolven går ur, ny människa in, jag mer yr. Alla intryck bombaderar mig och jag kan inte sålla. Jag tittar ner i golvet, jag ser att min kurator ser. Jag känner mig plötsligt så svag. Jag som nyss hade trott att jag var för stark. Jag funderar på att gå ut, ställa mig utanför men jag står som fastklistrad i marken med blicken i golvet. Jag fokuserar på att försöka att inte ta in allt, att inte stressa upp mig. Hur blev jag denna personen? Dörren öppnas återigen och där står en kille med en stor leverans och han säger uppgivet "det är väl helt otroligt, skaffa er något att göra om dagarna istället för att stå här och knacka på dörren". Jag känner mig träffad men ändå inte. Jag skulle vilja skrika till honom, vänta du bara, det kan hända vem som helst. Vem som helst kan falla. Men istället fortsätter jag att titta ner i golvet. Skamsen. Jag förstår att dörrarna nog öppnats nu för strömmen av folk börjar röra på sig. Jag följer med. Jag känner mig så svag. När vi står i den långa kön i den stora salen så inser jag att jag nu befinner mig på andra sidan. Det känns konstigt. Så många gånger jag har sagt till människor med psykisk ohälsa att man kan ha ont i själen likaväl som att man kan ha ont i ett ben, det är inte konstigare. Trodde jag på det själv nu när jag stod där? Eller var det något jag bara sa, utan att verkligen verkligen tycka så? Jag stod inför sanningen. Plötsligt satt vi i rummet med min handläggare. Alla frågor, läkarintyget - det som upprör mig mest. Fel diagnos och en bedömning om att jag kan återgå i jobb imorgon. Jag som inte ens kan gå in i en affär, gå en promenad i stan, svara på frågan hur mår du utan att börja gråta eller träffa mina finaste vänner mer än en timme åt gången, hur ska jag kunna jobba? Samtidigt så mycket skam. Och stress. Jag vill så gärna kunna bemöta deras frågor med raka svar, med datum om när jag kan börja jobba igen och vad som behövs för att jag ska må bättre. Men hur skulle jag kunna göra det när jag inte ens trodde att jag kunde hamna här? När jag i januari trodde att jag bara behövde sova några dagar, när jag fnös åt att jag nog skulle behöva några veckor, som sedan efter samtal med psykolog och undersökning hos sjukgymnast blev månader. Hur skulle jag kunna veta när jag inte vet något som händer, när varje dag innebär något nytt? Hur skulle jag kunna veta hur jag mår i slutet av maj när jag gick från att känna mig för frisk till sjuk på några få minuter stunden innan? Som svar redan på första frågan fick hon tårarna. Och tårarna följde oss genom hela samtalet, ibland tystnade jag för att min röst bröts. Jag försökte hitta orden i min grötiga hjärna och kände stressen för att säga fel saker. Jag som annars är diplomatisk och lugn, som aldrig pratar i affekt, satt nu där som en enda känsloladdning och babblade på utan tanke. Jag hörde min kurator prata om mig, om högpresterande kvinna och hur vi, som har ett kaos på jobbet brukar falla efter en tid av ofrivillig barnlöshet, oförklarlig i vårt fall. Jag berättade om akupunkturen och hon antecknade på eget initiativ, det är bra tydligen, att jag hade sökt mig dit på eget initiativ. Jag gillade akupunkturen, det hände något där, jag ser fram emot att fortsätta, även om det var på gränsen till obehagligt först, så kändes det annorlunda i kroppen. Det sa jag till tjejen på mötet. Resten säger jag till er, jag blev övertygad när han genom att känna på min puls kunde säga en massa saker om mig. Att jag fryser ofta, att jag ofta har kroppsdelar som är kalla, att jag får svullna och onda bröst innan mens och att min mage är ur balans. Mer om det en annan gång. Rädslan för att framstå som för frisk suddades såklart ut redan i kön och än mer när alla tårar rullade när jag försökte svara på hennes frågor, jag är inte frisk. Låt mig få bli det, jag lovar att jag vill och att jag jobbar för det men stressa mig inte, jag gör det så bra själv.

 
ANNONS
 
Veronica

Veronica

17 april 2013 19:35

Oj, kära du så berörd jag blir av ditt inlägg. Önskar inget hellre än att du skall få den hjälp du behöver för att ta dig igenom detta. Akupunkturen blev jag också frälst i redan från början, och jag blir mer och mer övertygad om att den kinesiska medicinen är så mycket bättre eftersom den ser till hela människan och inte bara det där ena symptomet som finns som man kan bota med ett piller eller två.
Många styrkekramar till dig!

http://hoppochfortvivlan.blogspot.com

Karin

17 april 2013 20:15

Tack!! Jag är också mer övertygad om
den österländska medicinen. Som du säger ser den helheten! Jag har blivit erbjuden att operera bort mina halsmandlar, ta medicin för magen, kollat blodet efter brister pga yrsel och trötthet av vår traditionella läkarkonst och hela tiden var summan av kardemumman stress.. Det var inte enskilda saker - det fanns en helhet! Vad kul att du också har positiv erfarenhet av akupunktur!

Kram och tack för din omtanke

 
Langtarefterbarn

Langtarefterbarn

18 april 2013 21:14

Men OJ!
Jag förstår lite hur du känner även om jag inte är fullt så långt gången som du.
Men det här att högpresterande kvinnor rasar av sin barnlöshet. Jag hoppas och väntar och längtar att vi båda ska få gå där med magen i vädret snart!
Styrkekramar till dig!!!!

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Karin

24 april 2013 10:34

Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se