Jag blev så irriterad över att allmänheten tar sig friheten att slänga ur sig frågor om en annan persons allra privataste på grund av vardagliga känslor, såsom trötthet. Jag tänkte själv på alla de gånger som jag med gråten i halsgropen fått avfärda kommentarer om graviditet och barnlängtan, om alla de gånger som jag i tysthet brutit ihop bakom fasaden av ett leende när någon plumpt ställt mig frågor. Jag hade aldrig tidigare kommenterat någon känd bloggerska och jag ska erkänna att jag var nervös, det kändes som att jag skulle bli synlig. Men ärligt talat, det skiter jag i så fall i. Vi har svårt att bli gravida och vi är många som kämpar i det tysta, vi är värda att synas, eller i alla fall visas hänsyn.

"Jag har läst BB’s blogg i många år men aldrig tidigare kommenterat. Visst har det funnits tillfällen då jag har tyckt annorlunda och när jag rent av retats upp av inlägg men det som slutligen får mig att kommentera är de kommentarer som skrivs här, det som möter en kvinna så fort man yppar trötthet, så fort man tackar nej till ett glas vin eller på annat sätt uttrycker att man mår dåligt. Varför gissar ni ens på att hon är gravid öppet? Tror ni att hon kommer att skriva ”ja ni har faktiskt rätt, vi hade inte tänkt säga något ännu men..”? Eller handlar det om vem som lyckas undanröja deras hemlighet först?

Anledningen till min upprördhet är säkert påverkad av min personliga situation, min och många andras. Vi är många som har svårt att bli gravida och vi är många som med falska leenden tvingas svara på allmänhetens överklamp i våra privatliv gång på gång. På frågor om ”det inte är dags för barn snart?”, såna frågor som tvingar oss att hålla god min samtidigt som vi rasar inuti. Vi är många som faller som korthus varje månad.

BB skulle väl haft ett 7-mannalag nu om allas gissningar varit rätt. Allt detta för att hon skriver att hon är trött – det är ju löjligt, det finns tusen förklaringar och tills att hon eventuellt säger mer än så tänker jag att hon säkert är.. Bara trött!

Tänk er för, det finns många hjärtan som brister av de frågor ni ställer!"

Om man släpper ner en normaltempererad groda i 37-gradigt vatten så hoppar den direkt upp, inte för att 37-gradigt vatten egentligen är skadligt för grodan utan för att förändringen från grodans normaltemeperatur blir för stor och plötslig, den alarmerar och tar det säkra före det osäkra. Om man istället lägger en groda i vatten som har samma temperatur som grodan själv och långsamt värmer på vattnet, då, tyvärr för grodan, kommer den att kokas ihjäl. Grodans kropp uppfattar inte förändringarna och hinner därför inte signalera rädda dig, hoppa upp härifrån, utan den dör. Jag undrar om den precis i sista ögonblicket hinner tänka något, förbanna sig själv?

Nu när jag tänker tillbaka på min höst önskar jag innerligt att jag hade bromsat i tid, att jag hade stannat upp och reflekterat över vad som verkligen är värt något och funderat över hur jag mådde i allt kaos. Jag vet inte vad jag hade förändrat eller vad jag hade gjort, jag önskar såklart att jag hade satt ner foten barskt och sagt det här är omöjligt. Förändra situationen eller välj någon annan att utföra jobbet och tagit all min ambition och lagt på något annat, något som jag tror på. Jag önskar också att jag hade tagit mig tid till att gå till kuratorn tidigare och hoppats på att hon- vi tillsammans hade lyckats fånga upp mig innan det var för sent men i all stress resonerade jag som såhär; jag blir ändå inte gravid av att sitta där och prata. Det var mitt enda problem, trodde jag, att jag inte blev gravid - det var därför jag var trött och ointresserad. Om jag bara hade lyssnat på alla signaler och sett sambandet; tröttheten, näsblodet, alla infektioner, yrseln, huvudvärken, mattheten, andfåddhet av trapporna, magen, min plötsliga glömska, irritationen och mitt intresse för att skriva listor på de allra enklaste saker, för att på något sätt försöka fokusera och hålla mig till min uppgift i mitt huvuds virrevarr.  

Men nog funkar väl vi djur ändå likadant? Liksom grodan vaggades jag in i en långsamt förändrande situation och liksom för grodan gick det inte tillräckligt snabbt för att min kropp skulle alarmera. Det smög sig på, hade allt hänt under en natt är jag säker på att jag hade reagerat och känt mig fruktansvärt sjuk. Men nu kröp det sig på, lite sämre vecka för vecka under en lång tid och jag hade ingen chans att fånga signalerna. Likt grodan som långsamt kokades till dötts fortsatte jag utan att lägga ihop farorna. Utan att inse gick jag samma öde till mötes.