Direktlänk till inlägg 23 april 2013

Grodan

Av Karin - 23 april 2013 17:32

Om man släpper ner en normaltempererad groda i 37-gradigt vatten så hoppar den direkt upp, inte för att 37-gradigt vatten egentligen är skadligt för grodan utan för att förändringen från grodans normaltemeperatur blir för stor och plötslig, den alarmerar och tar det säkra före det osäkra. Om man istället lägger en groda i vatten som har samma temperatur som grodan själv och långsamt värmer på vattnet, då, tyvärr för grodan, kommer den att kokas ihjäl. Grodans kropp uppfattar inte förändringarna och hinner därför inte signalera rädda dig, hoppa upp härifrån, utan den dör. Jag undrar om den precis i sista ögonblicket hinner tänka något, förbanna sig själv?


Nu när jag tänker tillbaka på min höst önskar jag innerligt att jag hade bromsat i tid, att jag hade stannat upp och reflekterat över vad som verkligen är värt något och funderat över hur jag mådde i allt kaos. Jag vet inte vad jag hade förändrat eller vad jag hade gjort, jag önskar såklart att jag hade satt ner foten barskt och sagt det här är omöjligt. Förändra situationen eller välj någon annan att utföra jobbet och tagit all min ambition och lagt på något annat, något som jag tror på. Jag önskar också att jag hade tagit mig tid till att gå till kuratorn tidigare och hoppats på att hon- vi tillsammans hade lyckats fånga upp mig innan det var för sent men i all stress resonerade jag som såhär; jag blir ändå inte gravid av att sitta där och prata. Det var mitt enda problem, trodde jag, att jag inte blev gravid - det var därför jag var trött och ointresserad. Om jag bara hade lyssnat på alla signaler och sett sambandet; tröttheten, näsblodet, alla infektioner, yrseln, huvudvärken, mattheten, andfåddhet av trapporna, magen, min plötsliga glömska, irritationen och mitt intresse för att skriva listor på de allra enklaste saker, för att på något sätt försöka fokusera och hålla mig till min uppgift i mitt huvuds virrevarr.  


Men nog funkar väl vi djur ändå likadant? Liksom grodan vaggades jag in i en långsamt förändrande situation och liksom för grodan gick det inte tillräckligt snabbt för att min kropp skulle alarmera. Det smög sig på, hade allt hänt under en natt är jag säker på att jag hade reagerat och känt mig fruktansvärt sjuk. Men nu kröp det sig på, lite sämre vecka för vecka under en lång tid och jag hade ingen chans att fånga signalerna. Likt grodan som långsamt kokades till dötts fortsatte jag utan att lägga ihop farorna. Utan att inse gick jag samma öde till mötes. 

 
ANNONS
 
Jakten efter total lycka

Jakten efter total lycka

23 april 2013 21:37

Ja, det är nog en mänsklig företeelse att anpassa sig efter nya situationer, även om de sliter och tär på en. Även när vi går under men inte hinner dra i handbromsen i tid. Jag vet inte om du hade kunnat bromsa helt och hållet- inte när du inte haft erfarenhet att utmattningssyndrom tidigare. Jag tror inte att man kan tyda signalerna helt och hållet då, och dessutom kämpar man vidare, ignorerar och hoppas att det ska gå över. I alla fall var det så när jag gick in i väggen. Det hände två ggr innan jag förstod hur jag skulle tyda kroppens signaler - signaler som jag allt för ofta ignorerar fortfarande trots att jag egentligen vet bättre.
Jag hoppas att du orkar med vardagen och att du snart mår bättre!! Fortsätt dela med dig av dina kloka tankar, och sköt om dig!
Kram

http://jakteneftertotallycka.blogspot.se

Karin

24 april 2013 10:31

Du har så rätt! Det är lätt att vara hård mot sig själv men jag hade faktiskt ingen aning om att utmattning var så fysiskt och att "gå in i väggen" började med massa såna olika symptom. Det är lätt att vara efterklok! Jag kan bara hoppas att jag lär mig något av det. Jag hankar mig fram men jag önskar att det fanns bättre stöd, för det är en svår balansgång. Och vilken tiiiid det tar!

Tack för din fina kommentar. Jag hoppas att du inte ignorerar några signaler nu, hit vill du inte igen!!!

Och du, jag håller tummarna.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se