Alla inlägg under april 2013

Av Karin - 4 april 2013 10:10

För en gångs skull har jag inget ämne, inga färdiga rader i mitt huvud som måste plitas ner framför datorn. Jag har bara ett behov av att skriva men ingen ork att ta fram det onda, ingen lust att blotta mina känslor. Jag skulle förstås kunna skriva om min dröm inatt, den som handlade om att jag ljög om att jag var gravid för en gammal vän och att jag sedan bröt ihop när vi tillsammans hade plockat ihop barnkläder på H&M till min bebis. Allt brast och jag berättade sanningen. Jag skulle kunna berätta för er om hur lycklig jag kände mig när jag yppade orden jag är gravid, jag slängde ett öga i spegeln, på min mage och funderade på vilken vecka jag skulle kunna drämma till med. Men det som kändes lyckligt i några sekunder kändes sedan dubbelt så olyckligt och värkte i mitt hjärta. Jag skulle kunna berätta för er att jag snart närmar mig mens och hur jag tvingar bort försiktiga förhoppningar med tanken om att jag inte kan bli gravid på egen hand. Jag skulle kunna berätta om min rädsla för att få mens igen, om min rädsla för att helt krascha och inte komma upp ur sängen och om min oförmåga att välja ett skonsammare alternativ. Jag skulle kunna berätta för er om hur grannarna tog tag i mitt hjärta igår och sakta vred om när de pratade med varandra om att 3 bebisar fötts i vårt lilla område i förra veckan och hur jag tänkte att alla de bebisarna var fruktansvärt vältajmade allas vår inflytt. Jag skulle kunna berätta om avundssjukan, den bittra fruktansvärda avundssjukan. Jag skulle kunna berätta om det mörkaste av allt, om rädslan för att mina vänner ska hinna ikapp och få barn före oss. Jag skulle kunna berätta om hur hemsk det får mig att känna, hur jag kämpar med känslor av glädje för deras skull men översköljs av avundssjukan - den fulaste. Jag skulle kunna i många rader målande beskriva hur dålig jag känner mig för det och hur innerligt jag önskar att det kunde kännas annorlunda. Jag skulle kunna berätta om orättvisan, om hur jag ser på den och hur den väcker starka känslor i mig. Jag skulle också kunnde berätta att jag i tid till förra påsken räknat ut att vi borde ha nått vecka 12 och att vi därmed sådär jätteperfekt kunde passa på att visa ultraljudsbilden för föräldrar lagom till påskmiddagen. Jag skulle kunna berätta hur jag i tisdags överansträngde mig så rejält att jag var osäker på om jag skulle ta mig hem igen. Jag skulle kunna berätta hur det svartnade för mina ögon, hur bilarna och människorna runtomkring dundrade i mitt huvud och hur allt snurrade. Jag skulle kunna berätta att jag hade 4 km hem när jag inte trodde att jag skulle orka ta ett steg till, när jag inte heller vågade vila för att jag var rädd att aldrig ta mig upp. Jag skulle kunna berätta hur jag kände mig ensammast i världen för att jag inte visste vem jag skulle ringa och be om hjälp. Och jag skulle kunna berätta om hur beslutförmågan att ringa någon var så frånvarande att det aldrig ens var ett alternativ. Jag skulle kunna berätta om ångesten när jag insåg att jag hade överansträngt mig och fortfarande hade långt kvar, om hur min kropp skakade och om hur jag somnade bort i timtal. Jag skulle kunna berätta för er att jag ibland spänner ut magen i duschen och låtsas för en stund. Jag skulle kunna berätta för er att det idag är 107 dagar till vårt bröllop, om vår kärlek, om min kärlek, om hur det påverkar en relation när en part kraschar som jag har gjort. Jag skulle kunna berätta om hur det känns när ovissheten, rädslan och skulden för att inte kunna få barn kryper närmare in i en relation. Jag skulle kunna berätta om hur fantastisk han är min J, som utan att ifrågasätta, utan att ställa krav eller analysera mig finns här precis bredvid och att jag aldrig tidigare fått uppleva i nöd och lust, såsom nu. Jag skulle kunna berätta om hur det känns att behöva vara såhär fruktansvärt egoistisk utan att egentliga vilja. Men idag, orkar jag inte berätta något alls.

Av Karin - 2 april 2013 10:23

Vi hade äntligen fått våra 2 streck. Det var både nyligen och länge sedan. Nyligen på så sätt att jag fortfarande kände den bubbliga lyckan, den oväntande, överraskande det kan inte vara sant-lyckan. Men det fanns ingen oro alls, så på så sätt verkade det vara långt gånget. När man väl blev gravid så fanns det ingen risk för en olycklig graviditet, så var det liksom uppgjort. Man kunde istället få kämpa längre tid för att nå dit men man kunde aldrig förlora sin bebis i magen. Det fungerade som en slags garanti - ja en slags rättvisa, om du så vill.


Det bara kändes så rätt. Som att allt föll på plats. Ett lugn. Som att min kropp äntligen fick ett syfte, ett sammanhang och en uppgift att vårda. Dina ögon glittrade av lycka när du tittade på mig och du la din hand på min mage och pratade med bebis, trots att det var alldeles för tidigt i graviditeten för hen att höra dig. Vi dansade på små rosa moln, allt hade fallit på plats. Bröllopet fick en ny lyster och ett nytt skimmer över sig och jag tänkte att jag skulle känna mig så vacker med min då, runda mage. Allt skulle passa bättre till en rund mage. Vi skulle vara vackra, vi skulle lysa ikapp med solen den dagen och sorg skulle inte längre finnas i vårt vokabulär. Längtan skulle såklart finnas kvar, så länge som Du låg i min mage skulle vi längta efter den dagen vi skulle få träffa dig. Men det var en härlig längtan, en som man visste skulle sluta lyckligt. 


Jag funderade till och med på om jag skulle skriva om nyheten i bloggen på en gång, eller vänta lite. Jag funderade över vilka som egentligen läser min blogg, det har nämligen ökat ganska mycket under mars. Var det er jag först ville dela den stora nyheten med, funderade jag? Jag skrev ett lösenordsskyddat inlägg, för jag var tvungen att få skriva orden jag är gravid och jag ville dela dem med er som förstår på djupet, ni som hållit tummar och känt med mig under resans gång, okänd eller inte, ni hade funnits där.


Jag vaknade och kände att tårar hade fuktat mina kinder, tårar av lycka denna gång. Drömmarna kan ingen styra över och jag förstår att Du tränger dig in där. Jag har ju stängt av Dig från verkligheten, kvar finns bara drömmarna och Du gör ditt bästa för att stanna kvar hos mig. Jag suckade och försökte somna om, det är sorgligt när man inser att man hellre återgår till sömnen- till drömmen än vaknar. 


För drömmen var bättre än verkligheten och där ville jag så gärna stanna. I den lyckan ville jag leva, i den vetskapen ville jag bo, jag ville andas den särskilt fina luften som fanns där, jag ville titta på de 2 strecken och se Dig tills att jag istället kunde blicka ner på min mage för att övertyga mig om att Du verkligen finns hos mig, hos oss.

 

Istället är det en helt vanlig morgon, en sådan morgon där inget är självklart och där längtan inte alltid får ett lyckligt slut.

Av Karin - 1 april 2013 23:52

Acceptans. Mycket ryms i det ordet. Mycket som är väldigt svårt och som liksom tycks kriga mot ordets betydelse. Att accepteraEtt ord som ser konstigt ut, liksom påhittat. Otroligt stor innebörd. Det är mycket jag inte tror mig kunna acceptera just nu. Vad betyder det egentligen att acceptera något? Ska det vara känslolöst? Ska det vara neutralt? Ska det vara okej eller ska det kanske rent av kännas bra (trots att det var dåligt)? 


Några minuter från skrivande stund slår klockan midnatt och dag 2 i april är ett faktum. Spontant kändes den 2a april som ett bra datum, ett lyckligt datum och jag letar i min numera långsamma hjärna efter anledningen till det. Ganska snart dyker det upp. Jag började min nya tjänst den 2a april. För ett år sedan. Och jag drar mig till minnes över hur stolt jag var, hur motiverad jag var, hur jag äntligen - för första gången kände att jag nog hade hamnat på rätt ställe i arbetslivet och jag var nästan tvungen att tygla min ambition när jag svävade fram till ännu en ny arbetsdag, som liksom den förra flög förbi. Detta jobbet, det skulle bli min stora chans, det var fanns ingen tvekan och jag var oerhört lycklig för möjligheten. Nu skulle inget gå fel. Jag hade hamnat så rätt.


Nu känner jag mest ilska och jag antar att det är ett steg i sorgeprocessen. Ilska för att jag, med en till synes odödlig motivation och tro på att allt är möjligt placerades in i det omöjliga och förväntades göra det möjligt. Det gick förstås inte. Jobbet blev istället en bricka, kanske den största, mot mitt förfall. Mot min utbrändhet. Mot att allt tog slut och jag numera tvingas fördela min lilla energi mellan olika dagars (o-)viktiga göromål. För att jag numera inte orkar umgås med mina vänner, för att jag numera aldrig vet hur jag mår bara timmar framför mig, för att jag numera får panik av tanken på bio, på affärer och människor. Förfallet tog det med sig. En bit av mig. För att jag numera stundtals inte alls känner min kropp, får svettningar och yrsel av tanken på enklare grejer. För att jag inte kommer ihåg, för att jag glömmer och får fråga om, för att jag helst vill att det ska vara tyst och störs av musik och TV, det liksom äter upp min kraft. För att jag numera måste hejda mig även om en gnutta energi finns - för att inte göra slut på den igen. Istället tvingas jag balansera på den depressiva kanten, med ena foten skrapandes på kanten och andra utanför. I bästa fall. För att jag numera har klippkort hos både kurator och sjukgymnast som bekräftar att mina muskler "sover" och jag får enkla övningar för att långsamt väcka dem till liv igen. En alltigenom otrevlig upplevelse. Anledningen till att jag, efter att ha snurrat många sömnlösa varv i sängen istället låter tangenterna flöda under mina fingrar. 


Oftast känns det som att jag bearbetar tanken på att inte kunna gå tillbaka till samma sammanhang. Om inget där har förändrats kommer jag sannolikt gå samma väg till mötes igen. Om jag hade något bättre skulle jag kunna acceptera det, någorlunda i alla fall. Med något bättre skulle jag rak i ryggen ha valt det nya, inte misslyckats det gamla. Men jag skulle nog alltid undra om jag hade klarat det, om jag hade återvänt. Eller om jag hade fallit igen. Nu har jag inget bättre och jag pendlar mellan ilska över utomstående faktorer och eget misslyckande. Jag kan aldrig acceptera vissa saker. Faktiskt inte. Det vore inte rättvist mot mig själv. För det var fel. Alltigenom fel.


Och fel kan man aldrig acceptera.

Acceptans, dra åt helvete.





Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards