Det som började med en gnutta hopp översköljdes snart av pessimism. Det var så det började. Jag längtar så att det gör ont just idag. Den senaste tiden har jag börjat känna mig mer positiv. Sakta förändrades det, än är det förstås inte enbart positivt, ibland kommer mörka tankar. Jag har börjat tro och våga hoppas att jag kommer att få bära vårt barn i min mage, en vacker dag. Jag drömmer drömmar varje natt om min stora gravidmage och vaknar av att jag trycker mina händer hårt mot magen. Tanken på min gravidmage, vilken underbar tanke och bara den ger mig energi och får mig att vilja spola fram tiden tills den dagen, så att jag slipper vänta. Så att jag kan få uppleva det där ögonblicket som jag så länge spelat upp för mitt inre. I takt med att jag har kommit till insikt och accepterat hur sjuk jag blev- och fortfarande är så har jag också förstått att min kropp inte kan ha varit mottaglig för en graviditet sedan en lång tid tillbaka. Ibland tror jag inte att något ens är fel faktiskt, förutom just det, min kropp var helt tömd på energi och då sätter den inte igång en graviditet, den orkar inte. Samtidigt tar jag inget för givet, jag skulle mycket väl kunna vara den kvinnan som inte kan. För vi finns, det har jag blivit sorgligt medveten om under den här tiden av bloggande. Jag tänker på oss som medsystrar. Medsystrar i det som är svårt och vi gläds något oerhört när det plötsligt händer för någon av oss. Jag tror att vi känner känslor som ingen annan kan känna. För vi förstår varandra. Vi förstår vad det är att längta. Vi förstår oron, avundssjukan, bitterheten, rädslorna och kärleken till våra ofödda barn. Vi förstår också hur det känns att testa negativt, att hoppas och att känna symptom som senare ska visa sig vara falska. Alla vi som kämpar är värda ett barn till slut!

Ni kanske har sett att en känd bloggerska nu har gått ut med att dem väntar barn? Det var just dennes blogg som jag för en kort tid sedan lämnade min kommentar. Det handlade, som ni vet aldrig om huruvida hon är gravid eller inte, utan om att folk ska tänka sig för när sådana påståenden och frågor sägs till en annan människa. Man vet inte om personens hjärta håller, man vet inte vad personen kämpar med eller vad som har hänt tidigare. Jag tycker gott att man kan tiga och låta personen få ta det i dennes takt. Jag måste säga att jag hatar att läsa om hur det har gått till, om hur hon har känt och hur stor hennes gravidmage har blivit. Det är sådär fruktansvärt rosaskimrande obekymrat lyckligt, ni vet. Jag kan bara ana att det gick "lätt" eftersom att dem tog ett gravtest i förbifarten, glömde bort det och kollade ett tag senare och såg då sitt plus. Sådär bara. Så har det aldrig gått till för mig. Jag har aldrig "glömt bort" ett test, jag har suttit som på nålar med förhoppningar blandat med oro i min kropp. Ibland har jag slängt testet innan tiden gått ut, gånger när jag redan gett upp och inte orkat se icke gravid en gång till. Jag känner sådan orättvisa i att det går så lätt för vissa. Det här är förstås inget riktat mot just denna nygravida kvinna, jag står inte ut att se eller höra om det från någon, överhuvudtaget. Min längtan är så stark. Min avundssjuka likaså. Och känslan för orättvisa är enorm, i det närmsta explosionsartad. Varför kunde inte det ha fått vara vi, det har besparat oss sjukt mycket lidande.

Även att jag inte önskar någon annan denna olycka så kan jag känna att det är lite bra om kändispar får problem, de syns bättre då. Som t.ex Pernilla och Dregen, jag blev rörd och glad i hjärtat för deras skull. Efter så många års längtan. På något sätt förenar det oss. Pernilla kommenterade i en artikel att hon fått utstå frågan under många år "är det inte dags för barn snart?" samtidigt som dem kämpade med IVF och misslyckade försök. Att få frågan ställd till sig i TV inför miljontals tittare. Det finns inga gränser. Arma kvinna! Jag gläds åt er glädje nu. 

Medsyster, du ger än mer hopp.

 

K

1 maj 2013 19:00

Vad fantastiskt att läsa att du mår bättre. Jag kan inte mer än att hålla med om allt du skriver, vi är på ett sätt systrar, och jag blir på riktigt glad när jag läser positiva inlägg på bloggar. Jag hoppas så på att ni snart ska få ert plus nu när din kropp mår bättre och orkar.
Kram!

http://motettliv.blogg.se

Karin

2 maj 2013 11:29

Tack fina du! Jag tror själv att det dröjer innan kroppen är pigg nog att sätta igång en graviditet men det är åt det hållet jag ska i alla fall :)

Tack för ditt hopp!
Kram

 

Maria

1 maj 2013 19:57

Mmmm vi vet så lite vad människor bär på för tankar, sorg och längtan. Ibland kan det bara räcka med att andas ihop. Kram vännen

Jag längtar efter Dig!

 

V

2 maj 2013 09:19

Hej. Ville bara lämna ett avstamp och säga att jag håller alla tummar och tår för dig och alla andra som har svårt för att bli gravida eller behålla ett barn. Enbart tanken över att inte fått ha mina barn känns hemsk för den kärleken är så stor. Jag är lyckligt lottad med två barn. Jag är skild sen många år men gift med en ny man som inga barn har och vi försöker men det vill sig inte. Jag längtar så jag spricker efter att få plussa men vet inte om det någonsin kommer att bli så. Jag vill inte beklaga mig, jag har ju två, ville bara säga att fortsätt kämpa, ge inte upp. Kram

http://www.walk-my-shoes.bloggplatsen.se

Karin

2 maj 2013 11:27

Tack så mycket för din fina kommentar!

Du får självklart beklaga dig, jag tar inte illa upp. Längtan efter barn med din nya man är lika stor trots att du har 2 barn sedan tidigare, kan jag tänka mig?! Jag hoppas att ni får ett plus snart!

Tack för ditt avstamp och dina tummar!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...