Försöker ni aktivt nu? Jag undrade vad tusan hon menade egentligen. Vad ville hon veta, om vi knullar? Jag sa något otydligt till svar och hon fortsatte med att berätta hur jobbigt det är att ha en liten bebis. Att det verkligen är påfrestande för kroppen. Det kändes som att jag befann mig någon annanstans och som att hon inte fattade något alls. Det är inte så direkt att vi verkar vara överfertila, tänkte jag för mig själv. 1 år och 8 månader utan ett enda plus. Hon undrade också hur pass mycket nedstämdhet det är, utöver utmattningssyndromet. Hon frågade mig om det kändes jobbigt att inte bli gravid och genomgå fertilitetsutredning. Nej, inte alls, det är som de allra ljuvligaste av sommarminnen. Det känns inte alls som att benen slås omkull under mig eller att världen håller på att rasa. Jag tycker att det känns bra, fint på något vis. Annorlunda kärlek liksom. Den utan barn trots stark längtan. Med min sarkasm vill jag påvisa de relativt få svarsalternativen, vem svarar något annat än "ja det känns jobbigt" på den frågan? 

På vår träff, ungefär en timme långt, första träffen någonsin sa hon att det verkade som att jag har slutat kämpa, som att jag har gett upp och att jag borde ha kommit längre vid det här laget. För en vecka sedan fick jag bekräftelse på hur långt jag har kommit, vilka framsteg jag har gjort och hur snabbt det har gått framåt nu de senaste veckorna. Att jag äntligen är på rätt väg. Det är sånt här som gör mig förvirrad, som tar onödig energi och som tränger in mig i ett hörn där jag känner att jag inte har något alternativ. Som gör att jag känner mig vilsen, fundersam på vem som har rätt om allt om mig och som gör att jag analyserar precis allt. Utan att kunna komma fram till något. Jag hatar när dem säger olika. När den ena gratulerar mig till insikten oroas den andra över att precis samma mening istället betyder att jag har gett upp. 

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. 

 

Maria

7 maj 2013 16:17

Känner för att ge någon en smäll på käften!

 

L

7 maj 2013 22:11

Följ vad ditt hjärta säger och lyssna på din kropp, inte alla andras! Du är stark, otroligt stark för att vara mitt i detta virrvarr av stark barnlängtan! Håll huvudet högt, för det är du värd! Kram

http://Livetpakvarnen.blogg.se

Karin

8 maj 2013 13:10

TACK för din fantastiskt fina, varma och peppande kommentar!! Vad glad jag blir för dina ord. Tack.
Kram

 

Lena

8 maj 2013 14:18

Jag tycker i alla fall att du är en kämpe. En kämpe som dessutom skriver väldigt fint! Alla vi som kämpar kan nog förstå frustrationen och hur trött man kan bli på folk. Men vi behöver all energi vi kan få för vår kamp, och vi får tillsammans försöka stänga av öronen för vissa kommentarer. Jag hejar på dig! Kram

http://Jagelena.blogg.se

Karin

8 maj 2013 14:56

Tack snälla Lena för din fina, varma kommentar. Jag blir så glad för ditt hejande!! Visst känns det skönt att det finns folk som förstår och lämnar fina avtryck i min blogg! Kram

 

A

8 maj 2013 20:59

Det är sådana kommentarer som får en att inte vilja träffa folk längre. ALLT LÖSER SIG!!! Eller DET ÄR BARA ATT KÄMPA PÅ!!! Jag vill inte höra sånt. Du vill självklart inte höra att du gett upp?! Alltså jag finner inte ord för hur ens vänner och bekanta kan vräka ur sig så klumpiga saker gång på gång på gång.

Kram

http://www.hjartatbloder.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...