Alla inlägg den 9 maj 2013

Av Karin - 9 maj 2013 21:14

Jag såg precis att jag har fått 99 kommentarer. 99 fantastiska kommentarer från folk som tagit sig tid, gett sitt stöd och visat sin omtanke!

Tack, ni är guld värda!

Bild från Google.

ANNONS
Av Karin - 9 maj 2013 10:28

Frustration. Akupunktören hittar mycket sånt i min kropp. Jag förvånas inte direkt. Frustration. Över min situation. Min maktlöshet. Min arbetssituation och hur det kommer att behöva bli. Över barnlösheten. Den oförklarliga. Och jävligt ofrivilliga. Över att jag inte ännu har hamnat rätt och hittat mitt jobb. Att jag trodde det men att allt blev fel. Över att viljan är starkare än kroppen men att det inte spelar någon roll. Över att jag inte har kontroll. Inte kan styra eller bestämma över min kropp. Över allt som jag inte kan göra. Över bröllopet. Det efterlängtade. 


Igårkväll hade vi seriemaraton. Vi började kolla på "30 grader i Phuket" för lite sedan och avverkade ett efter ett avsnitt igår. Jag kände att jag började bli trött egentligen redan efter 2 avsnitt men det var så spännande att vi tog ett tredje och tyvärr ett fjärde. Jag började få kraftig huvudvärk, det sprängde i mitt huvud och ljudet i serien tycktes eka och dundra innanför mitt skallben. Jag började flacka med blicken över texten utan att kunna läsa den, ljuset från TV:n bländade mina ögon och jag började må illla. Det kändes olustigt i hela kroppen, den ville därifrån men var oförmögen att röra på sig, istället tittade jag bort, ner i soffan. Med några minuter kvar av fjärde avsnittet lommade jag iväg till sängen där jag föll ihop som en trasa med tårar trillandes nerför mina kinder. "Det tog stopp nu, jag orkar inte mer, vad sjuk jag är", tänkte jag medan huvudet sprängdes och nya tårar trillade fram. Nya tårar som liksom tycktes trycka i mitt huvud och göra värken större. Varje tår förlöstes med ny smärta. Jag sa till J att jag inte orkar vara sjuk mer. Jag orkar bara inte. Jag vill känna mig fri. Orkar inte. När det stod klart för mig att jag överansträngt mig igen genom att kolla på TV somnade jag med stor oro inför bröllopet, det efterlängtade.


Jag drömde sedan en konstig dröm. Att jag var tvungen att gifta mig med min barndomsvän. En fin kille, inte något annat. Men vi hade inte setts på år och vi har aldrig heller tänkt på varandra på det viset, vi var som syskon när vi växte upp. I drömmen skulle vi i alla fall gifta oss och det var en märklig känsla av tryckande ångest. Det fanns ingen lycka, ingen pirrighet, inga bubbliga känslor eller något lugn inför att dela våra liv. Det var bara sakligt uppgjort över våra huvuden. Det fanns bara en känsla av fel. I drömmen hade massor av folk samlats dagar innan bröllopet och festen skulle liksom fortlöpa likt ett mångdagarsmaraton. Jag insåg plötsligt att vi inte ville vara nära, att vi inte ville kramas, hålla händer eller titta kärleksfullt på varandra, såsom jag och J skulle ha gjort. När detta stod klart smög jag in på en toalett med en lånad telefon och försökte komma ihåg J:s telefonnumer. Det gjorde jag inte, jag försökte då istället komma på ramsan "om du inte hittar din vän, ring 100 000", nej, så gick det ju inte. 112 var det ju inte alla fall, tänkte jag. Jag skulle säga till J att han skulle rädda mig, ta mig härifrån eller komma hit och stå vid min sida vid bröllopet och vara den som säger Ja till mig. Allt annat kändes bara fel. Jag hörde röster utanför dörren, paniken växte och jag försökte komma på ett sätt att nå J. Här vaknade jag, något uppstirrad men ändå med en lugnande känsla av att allt skulle ordna sig och en djup övertygelse om att J är min kärlek. Och där låg han, bredvid mig i sängen och strök mig över ryggen. Lika lugnande som när jag, likt en trasa blinkade bort mina tårar och upprepade att jag inte orkar må dåligt mer, några timmar tidigare.

 

Jag vill så gärna att vi gifter oss i juli. Samtidigt vill jag såklart att det ska vara en fin dag, en njutbar dag som vi ser tillbaka på med glädje och kärlek och inte med tankar om "hur sjuk jag var", eller "hur dåligt jag mådde". Jag har kommit långt den senaste månaden, det har jag. Det är 2.5 månad kvar till bröllopet. Det kanske går. Min sjukdom har berövat mig så mycket både under hösten och under våren. Jag vill inte att sjukdomen ska få ta bröllopet också. Jag vill få min lyckliga dag tillsammans med min finaste, underbaraste J och våra vänner. Men jag kan inte styra sjukdomen, jag kan inte det, jag är totalt maktlös inför min kropp. Det kan ta stopp och då finns inget annat. Då är det slut. Och jag hatar det.

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se