Direktlänk till inlägg 9 maj 2013

Min kropp och jag

Av Karin - 9 maj 2013 10:28

Frustration. Akupunktören hittar mycket sånt i min kropp. Jag förvånas inte direkt. Frustration. Över min situation. Min maktlöshet. Min arbetssituation och hur det kommer att behöva bli. Över barnlösheten. Den oförklarliga. Och jävligt ofrivilliga. Över att jag inte ännu har hamnat rätt och hittat mitt jobb. Att jag trodde det men att allt blev fel. Över att viljan är starkare än kroppen men att det inte spelar någon roll. Över att jag inte har kontroll. Inte kan styra eller bestämma över min kropp. Över allt som jag inte kan göra. Över bröllopet. Det efterlängtade. 


Igårkväll hade vi seriemaraton. Vi började kolla på "30 grader i Phuket" för lite sedan och avverkade ett efter ett avsnitt igår. Jag kände att jag började bli trött egentligen redan efter 2 avsnitt men det var så spännande att vi tog ett tredje och tyvärr ett fjärde. Jag började få kraftig huvudvärk, det sprängde i mitt huvud och ljudet i serien tycktes eka och dundra innanför mitt skallben. Jag började flacka med blicken över texten utan att kunna läsa den, ljuset från TV:n bländade mina ögon och jag började må illla. Det kändes olustigt i hela kroppen, den ville därifrån men var oförmögen att röra på sig, istället tittade jag bort, ner i soffan. Med några minuter kvar av fjärde avsnittet lommade jag iväg till sängen där jag föll ihop som en trasa med tårar trillandes nerför mina kinder. "Det tog stopp nu, jag orkar inte mer, vad sjuk jag är", tänkte jag medan huvudet sprängdes och nya tårar trillade fram. Nya tårar som liksom tycktes trycka i mitt huvud och göra värken större. Varje tår förlöstes med ny smärta. Jag sa till J att jag inte orkar vara sjuk mer. Jag orkar bara inte. Jag vill känna mig fri. Orkar inte. När det stod klart för mig att jag överansträngt mig igen genom att kolla på TV somnade jag med stor oro inför bröllopet, det efterlängtade.


Jag drömde sedan en konstig dröm. Att jag var tvungen att gifta mig med min barndomsvän. En fin kille, inte något annat. Men vi hade inte setts på år och vi har aldrig heller tänkt på varandra på det viset, vi var som syskon när vi växte upp. I drömmen skulle vi i alla fall gifta oss och det var en märklig känsla av tryckande ångest. Det fanns ingen lycka, ingen pirrighet, inga bubbliga känslor eller något lugn inför att dela våra liv. Det var bara sakligt uppgjort över våra huvuden. Det fanns bara en känsla av fel. I drömmen hade massor av folk samlats dagar innan bröllopet och festen skulle liksom fortlöpa likt ett mångdagarsmaraton. Jag insåg plötsligt att vi inte ville vara nära, att vi inte ville kramas, hålla händer eller titta kärleksfullt på varandra, såsom jag och J skulle ha gjort. När detta stod klart smög jag in på en toalett med en lånad telefon och försökte komma ihåg J:s telefonnumer. Det gjorde jag inte, jag försökte då istället komma på ramsan "om du inte hittar din vän, ring 100 000", nej, så gick det ju inte. 112 var det ju inte alla fall, tänkte jag. Jag skulle säga till J att han skulle rädda mig, ta mig härifrån eller komma hit och stå vid min sida vid bröllopet och vara den som säger Ja till mig. Allt annat kändes bara fel. Jag hörde röster utanför dörren, paniken växte och jag försökte komma på ett sätt att nå J. Här vaknade jag, något uppstirrad men ändå med en lugnande känsla av att allt skulle ordna sig och en djup övertygelse om att J är min kärlek. Och där låg han, bredvid mig i sängen och strök mig över ryggen. Lika lugnande som när jag, likt en trasa blinkade bort mina tårar och upprepade att jag inte orkar må dåligt mer, några timmar tidigare.

 

Jag vill så gärna att vi gifter oss i juli. Samtidigt vill jag såklart att det ska vara en fin dag, en njutbar dag som vi ser tillbaka på med glädje och kärlek och inte med tankar om "hur sjuk jag var", eller "hur dåligt jag mådde". Jag har kommit långt den senaste månaden, det har jag. Det är 2.5 månad kvar till bröllopet. Det kanske går. Min sjukdom har berövat mig så mycket både under hösten och under våren. Jag vill inte att sjukdomen ska få ta bröllopet också. Jag vill få min lyckliga dag tillsammans med min finaste, underbaraste J och våra vänner. Men jag kan inte styra sjukdomen, jag kan inte det, jag är totalt maktlös inför min kropp. Det kan ta stopp och då finns inget annat. Då är det slut. Och jag hatar det.

 
 
Ingen bild

k

9 maj 2013 17:57

jag har läst igenom hela bloggen. Jag lider med dig. Men det finns de i din ålder som inte hört någon säga "jag älskar dig" på flera år. Som jobbar ihjäl sig, ligger med okända yngre män och aldrig lyckas duga åt någon. Tänker du någonsin att du ändå är privilegiad? Jag skulle nästan hugga av mig min högra hand för att få vara in din sits istället för i min. Ta det som positivt. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska lösa sig för dig.

Karin

9 maj 2013 20:37

Hej,

Kul att du har läst hela bloggen, det måste ha tagit en stund! Intressant kommentar måste jag säga. Jag har mycket som jag vill bemöta den med och jag säger som du, ta det positivt!

Först och främst vill jag säga att jag utgår från att du själv mår oerhört dåligt och jag hoppas att du söker hjälp för det, t.ex genom KBT eller annan form av samtalsstöd.

Att sluta ligga med yngre okända män är nog trots allt lättare att förändra än att kunna få biologiska barn trots infertilitet.. Men som sagt, det kan behövas terapi.

Jag vill också säga att jag såklart är oerhört glad för flera saker i mitt liv, däribland min kärlek till min sambo. På så sätt känner jag mig previligerad, om du så vill. Men jag känner mig inte previligerad i min situation just nu. I att inte kunna få biologiska barn (vad det verkar). Och inte heller i att ha drabbats av utmattningssyndrom (=jag höll på att jobba ihjäl mig, såsom du uttrycker det). Och jag är alltså sjuk!

Jag tror aldrig att man kan jämföra sorg och därför funderar jaf inte ens på vem av oss som har det "värst". Det ger inte mig något! Jag vet inte din historia men jag törs ändå garantera dig att de föräldralösa smutsiga 10-åriga barnen, med uppsvällda magar som erbjöd mig sex i Kenya skulle i sin tur offra sin högra hand för att byta liv med dig. Bara genom att du har möjligheten att läsa och kommentera en blogg gör att jag vet att ditt liv är rikare än deras. Men du går väl inte runt och tänker så? Lika lite som jag går runt och tänker att jag, i min sorg, har det bättre än andra människor. Det finns ingen jag vill byta liv med, detta är min storm att rida ut. Jag är säker på att det blir bättre längre fram och att jag tar med mig erfarenheter från detta.

Jag hoppas att du kan se på ditt liv likadant och jobba för att det ska bli bättre! Vi kan alla göra förändringar som ger möjligheter till ett bättre liv men man måste börja ta i problemen och det är inte alltid kul. Men helt klart värt det i längden!

Ta hand om dig och lycka till!

 
Ingen bild

Sofia

9 maj 2013 21:00

Jag skulle vilja skicka över en hel armé med styrka som hade hjälpt dig upp. Jag hoppas med hela mitt hjärta att du blir frisk till bröllopet. Det måste vara en dag att minnas med glädje. <3 KRAMAR OM!

Karin

10 maj 2013 15:22

Tack snälla! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards