Ett konstant töcken, ett mörker, en sjuklig orkeslöshet som aldrig sviktar, en känsla av att ha en tryckande hjälm mot ditt huvud, att allvarligt fundera på om du kommer att bli tvungen att kissa i soffan för att kroppen inte verkar orka ta sig till badrummet några meter bort, att matt sjunka ihop i sängen med ett hårt klappande hjärta och hjälpslöst falla bort i timtals sömn för att vakna med krampande kropp efter svettiga, verkliga och otäcka drömmar. Lika trött som när du somnade. Lika hopplöst som alltid.

Att få ljusa stunder, ibland kortvariga, mer som en känsla av något glatt. Ibland längre. När dem är längre kan det korta stunder kännas nästan normalt. Nästan överexalterande. Som att sväva på moln. Allt är så fantastiskt, även de små sakerna får kroppen att bubbla av lycka. Rösten är klar och stark. Precis så som du känner dig. Nu är du äntligen på väg upp, inte tillbaka men framåt och det som varit så fruktansvärt har äntligen släppt sitt grepp om dig. Hoppfullt och lätt svävar du fram genom livets stunder. När det utan förvarning slår till så att du hejdlöst faller tillbaka till allt det du trodde att du vunnit mot. En mörk avgrund utan hopp, ingen känsla av det kommer kunna bli bättre. Hit har du kommit för att stanna. Du kämpar mot kroppen i vad som bäst kan liknas med en omöjlig strid. En strid redan vunnen av det andra laget. Du sover, dosar, känner kroppens muskler krampa och under en obestämd tid upplever du det mörker som första stycket beskriver. Innan du, förhoppningsvis och alltid av en slump hamnar på en stig. Sättet du kommer till stigen är olik för varje gång och gör det på så sätt omöjligt för dig att gena, du måste först lida alla helvetes kval och du kan aldrig vara säker på att någonsin nå stigen. När du vänt ut och in på allt, ja kanske till och med gett upp, nåt du stigen även denna gång och ett ljus kan siktas. Så börjar allt om igen.

Så vilket skulle du välja? Att konstant vandra i mörker utan förhoppningar om bättring eller att handlöst kastas mellan hopp och förtvivlan likt en bergochdalbana av känslor? 

Det blev en utdragen kamp. I början var vinnaren självklar, hoppet syntes i ögonen. Belöningen både motiverade och skänkte trygghet och stabilitet. Sådant som på sistone saknats. När allt annat var så osäkert och okontrollerbar så fanns du där. Ett datum att förhålla mig till. Att drömma om. I början var det just det datumet som kunde vända mörka tankar. Så länge det fanns kvar, så finns det hopp. Så kändes det. Så länge kärleken finns. Finns jag. Vi drog länge och väl från varsinna håll. Så länge att både armar och ben domnat bort och händerna numera var fulla av djupa sår, uppskavda från repets torra, stickiga, liksom ogästvänliga kropp. Så länge jag inte lät dig vinna över mig så fanns något kvar. Något att sikta på, något att kämpa mot. Men någonstans blev tiden knapp och oron och rädslan vann över allt det vackra. Det som tidigare varit hopp var nu istället förtvivlan och frustration. Kanske skulle det inte ens kunna bli vackert längre, började jag tänka? Maktlös kunde jag bara titta på när du drog över min repstump som jag så krampaktigt klamrat mig fast vid för att sedan släcka allt hopp om den 20 juli 2013.  Så tog du de sista hoppet, den sista motivationen med dig i sjukdomens avgrund. Den sjukdomen som redan tagit alldeles för mycket. När du i den utdragna striden till slut släckte mitt bröllop, släckte du så mycket mer i min kamp.