Ett konstant töcken, ett mörker, en sjuklig orkeslöshet som aldrig sviktar, en känsla av att ha en tryckande hjälm mot ditt huvud, att allvarligt fundera på om du kommer att bli tvungen att kissa i soffan för att kroppen inte verkar orka ta sig till badrummet några meter bort, att matt sjunka ihop i sängen med ett hårt klappande hjärta och hjälpslöst falla bort i timtals sömn för att vakna med krampande kropp efter svettiga, verkliga och otäcka drömmar. Lika trött som när du somnade. Lika hopplöst som alltid.

Att få ljusa stunder, ibland kortvariga, mer som en känsla av något glatt. Ibland längre. När dem är längre kan det korta stunder kännas nästan normalt. Nästan överexalterande. Som att sväva på moln. Allt är så fantastiskt, även de små sakerna får kroppen att bubbla av lycka. Rösten är klar och stark. Precis så som du känner dig. Nu är du äntligen på väg upp, inte tillbaka men framåt och det som varit så fruktansvärt har äntligen släppt sitt grepp om dig. Hoppfullt och lätt svävar du fram genom livets stunder. När det utan förvarning slår till så att du hejdlöst faller tillbaka till allt det du trodde att du vunnit mot. En mörk avgrund utan hopp, ingen känsla av det kommer kunna bli bättre. Hit har du kommit för att stanna. Du kämpar mot kroppen i vad som bäst kan liknas med en omöjlig strid. En strid redan vunnen av det andra laget. Du sover, dosar, känner kroppens muskler krampa och under en obestämd tid upplever du det mörker som första stycket beskriver. Innan du, förhoppningsvis och alltid av en slump hamnar på en stig. Sättet du kommer till stigen är olik för varje gång och gör det på så sätt omöjligt för dig att gena, du måste först lida alla helvetes kval och du kan aldrig vara säker på att någonsin nå stigen. När du vänt ut och in på allt, ja kanske till och med gett upp, nåt du stigen även denna gång och ett ljus kan siktas. Så börjar allt om igen.

Så vilket skulle du välja? Att konstant vandra i mörker utan förhoppningar om bättring eller att handlöst kastas mellan hopp och förtvivlan likt en bergochdalbana av känslor? 

 

Langtarefterbarn

13 maj 2013 11:50

Oj va tungt!
Jag skulle nog välja att kastas fram och tillbaka. Då finns ändå en chans att det ska bli bättre!
Stå på dig! Kraaaaam

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...