"Lilla Karin, som alltid har varit så stark". Orden sades i all välmening men fick mig ändå att börja fundera. Så mycket som jag nu kan fundera dessa dagar. I ruset av mina piller. Dem som jag så tappert avböjde. Länge.

Visst har jag varit stark. Stark i den betydelse som alla kan skriva under på, stark för mina prestationer och mina bravader. Stark för allt jag lyckades med och allt jag gjorde samtidigt. Men nu då? Nu när alla helvetes kval fyller mina dagar och nätter. Nu när jag ångestfyllt sväljer ner ännu ett piller för att hysteriskt vakna upp illamående och se rummet snurra runt mig. Nu när det kryper i kroppen, när hjärtat- och pulsen rusar och lämnar mig sömnlös. Orolig. Nu när benen plötsligt domnar och kroppen skakar. När huvudet är för tungt för att lyfta och benen inte orkar bära min tyngd. När inte en enda tanke går att tänka klart och när allt känns likgiltigt. Min egna existens overklig och luddig, på ett sätt ingen kan förstå. Och hit kom jag efter 5 månaders kamp, lägg till det.

När jag ändå fortsätter dag efter dag att ta det onda pillret i hopp om något gott, långt där framme. Vad är man då?

Hur ser vi på psykisk ohälsa egentligen? Varför ses det starkare att genomföra en studie i Kenya än att möta alla helvetes kval och ändå försöka komma fram?

//nya perspektiv