"Lilla Karin, som alltid har varit så stark". Orden sades i all välmening men fick mig ändå att börja fundera. Så mycket som jag nu kan fundera dessa dagar. I ruset av mina piller. Dem som jag så tappert avböjde. Länge.

Visst har jag varit stark. Stark i den betydelse som alla kan skriva under på, stark för mina prestationer och mina bravader. Stark för allt jag lyckades med och allt jag gjorde samtidigt. Men nu då? Nu när alla helvetes kval fyller mina dagar och nätter. Nu när jag ångestfyllt sväljer ner ännu ett piller för att hysteriskt vakna upp illamående och se rummet snurra runt mig. Nu när det kryper i kroppen, när hjärtat- och pulsen rusar och lämnar mig sömnlös. Orolig. Nu när benen plötsligt domnar och kroppen skakar. När huvudet är för tungt för att lyfta och benen inte orkar bära min tyngd. När inte en enda tanke går att tänka klart och när allt känns likgiltigt. Min egna existens overklig och luddig, på ett sätt ingen kan förstå. Och hit kom jag efter 5 månaders kamp, lägg till det.

När jag ändå fortsätter dag efter dag att ta det onda pillret i hopp om något gott, långt där framme. Vad är man då?

Hur ser vi på psykisk ohälsa egentligen? Varför ses det starkare att genomföra en studie i Kenya än att möta alla helvetes kval och ändå försöka komma fram?

//nya perspektiv

 

C

21 maj 2013 15:22

Din kommentar värmde och betyder mycket! Väldigt mycket. Jag vägrade medicinering i vintras när jag var riktigt deprimerad men fick ingen diagnos och "starka jag" körde på och återgick till jobb fort. I november tvingade min läkare och psykolog mig till medicin och den är jag mycket glad över idag. Och skynda att bli frisk går inte har jag långsamt börjat inse. Kallar verkligen detta lilla helvetessjukdomen. För den syns inte utifrån, mer än när man är totalt sängliggandes. Har varit sjuksriven heltid i två månader strax men mår inte bättre överhuvudtaget och det är väl det som får mig att inse att detta kommer ta tid. Ska prata med min läkare om sjukgymnastik, just nu orkar jag inte det dock. Är soffliggandes största delen av dagen. Ska kika lite i din blogg nu!
Kram!!! stay strong!

http://iamcharlotte.blogg.se

 

Maria

27 maj 2013 10:01

Vännen!

Alla ord känns så fjuttiga, det är så svårt att formulera alla ord och de känslor jag känner när jag läser dina ord. Jag önskar så innerligt att det vänder snart. Jag tänker på dig och skickar varma kramar åt ditt håll.

Karin

29 maj 2013 12:18

Tack för dina ord. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...