Direktlänk till inlägg 28 maj 2013

I min pappas ögon

Av Karin - 28 maj 2013 19:20

När bröllopet ställdes in tappade jag allt hopp. Jag hade längre inget att famla tag i och jag föll handlöst. Orden från läkaren dagarna innan påverkade mig också, att jag hade "givit upp" och att "jag borde ha kommit längre" tyngde och förvirrade en starkt kämpande kropp och vilja. Vad visste jag längre om mig själv? Vem var jag nu? Hade andra rätt och jag fel? Dem andra är ju inte ens eniga, så vilka av dem har i så fall rätt? Tankarna var många och förvirringen stor, hoppet var släckt och jag orkade inte längre kämpa i motvind. Jag la mig ner. Det fanns inget kvar. Ingen styrka. Ingen ork. Ingen motivation. Ingen vilja. Allt var borta. Kvar fanns bara grått. Det gick på några sekunder. Jag bestämde mig för att börja medicinera, en väg som jag dittills aldrig hade provat -och aldrig trott att jag skulle behöva prova. Första natten, andra natten, tredje och fjärde.. Alla var fruktansvärda, bortom all sans. Jag kände mig trängd, instängd, med kraftigt illamående och enorm yrsel, det kröp i kroppen, armar domnade och så liksom jag. Ett skal av mig själv. Knappt kontaktbar. Kände inget. Tyckte inget. Rörde mig knappt. Och motvilligt. Jag såg lidandet i min pappas ögon. Att han inte visste vad han skulle säga eller göra för sin dotter. Hon som satt halvt avdomnad hängandes mot en stolsrygg. Annars nerbäddad med skakningar i kroppen. Mardrömmar och knepiga tankar. Tankar som inte gick att få bort. Som blev värre och värre och tycktes skena iväg i takt med kroppens smärta. Jag orkade inte dämpa min pappas lidande. Jag bara såg det. Nästan som utifrån. Jag var inte längre där. Jag kände mig för lång för huset, dörrhandtagen var plötsligt så lågt ner. Golven ojämna och rörde på sig. Allt svävade. Så även jag. Jag kände mig kraftigt förgiftad och inget av mig fanns i den stunden kvar. Min pappa famlade efter ord att säga, ville trösta. Hjälpa. Jag såg det. Uppfattade hans lidande i mitt lidande och den bilden har liksom stannat kvar hos mig. Det kan vara det enda jag uppfattade. Det är just den bilden som får mina tårar att trilla just nu. Min fina pappa. Efter några dagar ville jag dämpa hans lidande genom att ge honom något, några ord åtminstone. "solen är skön" kunde jag säga, trots att jag egentligen inte orkade uttrycka orden eller ens kände solen. Min likgiltighet skrämde mig. Skrämmer mig fortfarande. Jag känner inget. Inget annat än sorg och oro. I 2 veckor har jag nu medinerat och det är ett rent helvete. Varje dag som jag plockar i mig ett nytt piller är en ny kamp. Efter att så lång tid vilja må bättre och istället må sämre och ändå tvingas fortsätta river mig sönder och samman. Att man inte vet om det kommer funka, eller om jag inom några veckor kommer tvingas trappa ner och gå igenom skiten igen med en ny medicin skrämmer mig på ett sätt jag inte kan förklara. Att se solen och folket utanför och att inte kunna se mig själv. Att inte känna något. Att vilja välja livet men inte kunna. Att dagar, veckor och månader passerar och att jag tycks urholkas. Jag saknar mig själv. Jag saknar min kärleksrelation. Jag saknar mitt liv. Det nya. De som jag vill påbörja. Ibland tänker jag att jag skulle vilja börja om någon annanstans, att jag är klar här. Att jag istället vill leva "det lilla livet", som jag alltid har kallat det. Men jag vet inte vad som är vad. Längtan eller skräck? Jag känner ingen skillnad. En sak står klart. Det här klarar man definitivt inte själv.

Och jag är inte själv. Men med det inte sagt att jag kommer att klara det. Förutsättningarna är bara något bättre. Kampen ändå sjukt stor. Men jag vill se min pappas ögon glada igen.

 
ANNONS
 
tanniz

tanniz

28 maj 2013 21:04

Läser dina inlägg och vill bara krama om dig. Hemskt att du ska må så dåligt. Hoppas att medicinen ändå hjälper dig att hitta dig själv och kärleken igen. Kram

http://tanniz.bloggo.nu

Karin

29 maj 2013 12:17

Tack snälla du

 
Ingen bild

Veronica

29 maj 2013 13:25

Oj , så mitt hjärta brister när jag läser om hur dåligt du mår. Många, många kramar till dig!

Karin

18 juni 2013 11:12

Kram ?

 
Langtarefterbarn

Langtarefterbarn

29 maj 2013 18:46

Oj, va ont det gör i mig att läsa hur dåligt du mår. Önskar jag kunde hjälpa dig på något vis. :( Många varma kramar från mig!

http://langtarefterbarn.wordpress.com

Karin

18 juni 2013 11:13

Tack, kram ?

 
Ingen bild

Sofia

29 maj 2013 21:04

Vet inte vad jag ska skriva :( jag blir så ledsen av att läsa hur dåligt du mår. Massa kramar till dig ❤

Karin

18 juni 2013 11:13

Tack, kram ?

 
Ingen bild

Maria

29 maj 2013 22:56

Jag vill av ilska och oro instinktivt rivas, klösa och slåss. Älskade vän, vad jag innerligt önskar att jag på något kunde göra resan lättare för dig/ er. Jag tänker på er!

Karin

18 juni 2013 11:12

Tack vännen,
Kram

 
C

C

3 juni 2013 12:44

Ja du måste ha FK godkännande för att få sjukpenning under tiden samt vara försäkrad om du skulle bli sämre.
De är en väldigt viktig resa så jag kommer åka och det är en avkopplande resa. jag mår bra av distans och natur. viktigast är återhämtningen. händer något i kroppen när man är nära natur och hav. har du någon natur i närheten, ta dig dit trots du är trött. Naturen tankar, det är magiskt!

http://iamcharlotte.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se