Direktlänk till inlägg 17 juni 2013

Med förståelse

Av Karin - 17 juni 2013 20:00

Visst är det lätt att vara självkritisk? Man kunde ha gjort bättre ifrån sig, äta nyttigare, träna mer, socialisera mer, reagera bättre i olika situationer, vara gladare, njuta mer, vara en mysigare sambo eller träffa familjen oftare. Det är så himla lätt att vara självkritisk. Jag hamnar där ibland. Särskilt när jag tänker på att jag nu är inne på min 6e månad av sjukskrivning. Det slår mig hur ofattbart lång tid det är och jag förundras över hur min "några dagarsvila" kunde övergå till 6 månader?


Men å andra sidan när jag tänker tillbaka på tiden med ömhet inför mig själv. När jag plockar ut situationer, händelser, känslor och (o-)förmågor ur dessa 6 månader så kan jag inte annat än att vara nöjd. Stolt. Jag tänker tillbaka och minns hur jag från början blev svimfärdig av att ställa fram tallrikar på bordet. Kan ni förstå det? Läs meningen igen och försök föreställa er. Jag orkade inte ställa fram tallrikar på bordet. Jag var helt slut som människa. Det svartnade för ögonen, mina ben skakade och jag blev fruktansvärt yr. Jag blev riktigt besvärad när jag låg på soffan och blev kissnödig. Vägen till toaletten var så fruktansvärt lång och pulsen ökade av varje steg jag tog, väl framme föll jag ihop på toastolen och fick efter en stunds vila anstränga mig för att ta mig tillbaka. Ibland blev jag utmattad av att tugga maten, jag blev så hopplöst trött av att sitta där och tugga att jag stapplade de få metrarna till soffan och somnade. Det susade i öronen och var konstant tungt i huvudet. Vid ett tillfälle blev jag liggandes i hallen med skorna på fötterna, jag behövde vila. Varje steg var en kamp mot min kropp. Jag sov 15 timmar om dygnet och fick kämpa för att hålla mig vaken resterande tid.


Jag hade ett mål om dagarna och det var att ta mig ut på en promenad. Jag gjorde detta alla dagar förutom 1. Att vara så överjävligt bestämd och att inte se något annat än målet, det både hjälper och stjälper. Jag skrattar åt att jag tänkte att jag skulle vara den som gjorde allt rätt och blev frisk på kortast tid. Jag sög åt mig alla insatser som jag blev erbjuden, jag gick till allt, flera kilometer om dagen med en utmattad kropp. Av gammal vana tänkte jag att det blir nog bra om jag bara anstränger mig till det yttersta, van vid att det lönar sig att vara ambitiös. Jag var konstant slut och kände aldrig någon skillnad. Det tog 3 månader innan jag kom till insikt, innan jag förstod, innan jag lugnade ner mig och anpassade mig till min nuvarande situation. Först då började jag känna skillnader på trötthet, först när jag stannade upp och började sålla bland mina insatser, detta efter att jag kommit på att det inte är insatserna i sig som kommer göra mig frisk. Det är jag. Det finns inga genvägar, det är ingen tävling. Jag är sjuk och behöver lyssna på mig själv för att bli frisk. Jag slutade städa och jag slutade att tvätta, allt sådant som jag tyckte att jag borde göra när jag ändå var hemma men ändå inte riktigt klarade av. Jag skakade av mig tyngden från alla måsten och började försöka höra min egen röst. Den som jag så länge tystat ner. Min egen röst. Den viktigaste av alla.


Som ni vet började jag medicinera efter 5 månader och ett nytt helvete på jorden uppenbarade sig. Det var en helt överjävlig tid och jag har behov av att såhär i efterhand försöka förstå och ventilera vad jag egentligen upplevde när det var som värst. Det var bortom fruktansvärt.


Men vet ni? Jag mår ganska bra nu. Jag känner mig säker på att det absolut värsta ligger bakom mig och bara den övertygelsen är ljuvligt skön. Det kan inte bli värre nu, det bara kan inte det. Bara bättre. Jag har varit på botten och vänt. Jag har rest mig, jag har utvecklats, utmanats, sett ett oändligt mörker men hittat ljuset, jag har kämpat både fysiskt och psykiskt och jag är stolt över mig själv. Jag har klarat mig ända hit. Vilken bragd! Sett till resan som jag har gjort är 6 månader en piss i missisippi.


Smygande kommer så också min längtan efter Dig tillbaka. 

 
ANNONS
 
Ingen bild

Sofia

17 juni 2013 23:32

Vad glad jag blir att få läsa att du är på väg tillbaka. Att det inte kan bli värre :) förstår att det är en bra bit kvar till var det en gång var men ta en dag i taget. Önskar dig all styrka att ta dig tillbaka till toppen igen. Där väntar ett bröllop och graviditet :) kämpa på kära du !

Karin

18 juni 2013 11:08

Tack fina du för din varma kommentar!
kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< Juni 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se